Home

Jag tänker på tiden i Paris, hur olika kvarteren såg ut och vilka som bodde där. Mina starkaste minnen är från tionde arrondissemenget och närliggande områden. Jag var den enda av mina vänner som bodde på den sidan stan. Fascinerad såg jag hur hudfärgen på invånarna förändrades med stationerna och adresserna. I mina öron lät först allt som franska men efter ett tag så kunde även jag höra att människor växt upp i landets forna kolonier, länder plundrade på rikedomar och styrda av Frankrike, invånare som när det passar får komma dit och slita hårt för att bygga upp landet, när det inte passar är de bara illegala invandrare. Vi handlade på samma billiga butiker med dåligt sydda kläder i syntet och mycket palmolja i kakorna. Vi drömde om en bättre framtid och det är människans öde att önska sig bättre.

I Atlantens mage av Fatou Diome reser jag till Senegal men också tillbaka till min tid i Paris som 20-åring. Madicke är galen i fotboll och drömmer om en framtid som fotbollsproffs i Frankrike. Hans syster Salie har lyckats ta sig till Paris och brodern väntar ivrigt på att hon ska uppfylla hans önskan, ja hela släkten väntar på hennes hjälp. Livet i byn är ett enda stort kollektiv och trycket är hårt på alla som lever i exil; man förväntas ge presenter och finansiera resten av familjen. Otaliga sagor florerar om den glamorösa tillvaron i Europa där pengarna tycks regna från himlen. ”France rimmar på chance.” Sanningen ser förstås helt annorlunda ut och många är de senegaleser som kommer tillbaka tomhänta, kanske till och med deporterade av franska staten.

Salie och Madicke växer upp långt innan internet och smartphones och det är ett mirakel när tvn kommer till byn och det är ju inte så konstigt att bilden av Europa blir något vinklad.

Det är alltid värst för kvinnorna i outvecklade länder. Hon är bara en hushållsarbetande livmoder vars syfte är att föda fram män som kan försörja familjen. Ju fler barn desto bättre, men att det blir svårt att mätta alla munnar verkar ingen tänka på. Männen är polygama och alla barn skulle tillsammans kunna bilda två fotbollslag. Bröder styr över systrar, även över kontinenter:

Det är alltid samma visa med honom. Han tvingar mig att ringa upp, jag ruinerar mig för att berätta om olika fotbollsmatcher, men det är omöjligt att dra någon information ur honom. Han tänker bara på sin fotboll. En vacker dag ska jag stoppa upp telefonräkningen i käften på honom så att han lär sig lyssna!

Byns mest utbildade man, läraren Monsieur Ndetare har mindre att säga till om i kollektivet än marabouter, de ”spåmän/trollkarlar” som kan få saker och ting att hända. Jag minns särskilt en passage där en marabout tillkallas för att vända den äktenskapliga olyckan. Bra betalt tar han och han önskar även genomföra en gudomlig aktivitet, ett litet handjobb på ”den resta pålen som förbinder jord med himmel” och mer därtill. Åter igen kvinnan som utnyttjas. Ett oönskat barn kan läggas i en plastpåse och sänkas i Atlanten om far i huset så bestämmer. Men lärarens ord får stor betydelse för Salie, han uppmuntrar henne till att studera, i stället för att slåss på skolgården.

Språket i ”Atlantens mage” är mastigt och målande; Ljusstrålar från himlens röda öga slungades ut i Atlanten och befallde den att överlämna hemligheten som låg gömd i dess mage till världen, Solen tycktes vilja släta ut havets rynkor, muezzin kallade till kvällsbön. Pong! Pong! Rakass! Kamass! De sista mortelstötarna försökte förgäves väcka de döda som låg begravda i byns utkanter. Plötsligt dök en pirog upp, den tippade åt styrbord i en sista kursändring på väg in mot lastkajen. När ungdomarna fick syn på båten klövs gruppen i två delar som genast slöt sig i pirogens kölvatten.

Det är enkelt byliv som beskrivs på ytan men egentligen är boken ett feministiskt manifest och en ordentlig kritik av såväl religion som marknadsekonomi. När jag först såg omslaget tänkte jag på de otaliga flyktingar som försöker ta sig till Europa med båt och drunknar, men den rutten, eller i alla fall rubrikerna, kom några år senare än Atlantens mage.

Instängda, inmurade

fångade i ett tidigare välsignat land

med bara hungern att stilla

Pass, intyg, visum

och allt annat som de inte talar om

är slaveriets nya kedjor

Bankkontoutdrag

Adress och etniskt ursprung

Kriterier för modern apartheid

Den eviga modern Afrika ger oss bröstet

Västerlandet föder våra begär

Och är dövt för våra hungerskrin

Globaliseringens afrikanska generation

Som lockas, för att sedan sållas ut, spärras in, avvisas och ödeläggas

Vi är de ofrivilliga resenärerna

Som vanligt är det bokförlaget Sekwa som levererar berikande läsning.

2 thoughts on “Atlantens mage

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s