Home

Valeria Luisellis De tyngdlösa börjar mycket lovande. Jag fascineras av småbarnsmammans berättande; texten i presens utspelar sig i den stora villan i Mexiko city. Det är blöjbyten på bebisen och kurragömmalekar med femåringen och knappt om tid för mannen, arkitekten. Det är ännu mindre tid för skrivandet – det blir korta fragmentariska beskrivningar om hennes torftiga liv som mamma.

När hon var ung däremot, det var då allting hände och berättelsen i preteritum om den unga kvinnan i New York som arbetade på bokförlag och levde bohemliv är betydligt mer spännande. I jämförelse med det låsta mammalivet framstår också den fria tillvaron på bibliotek, kaféer, med vänner och manliga bekantskaper som extra lockande. Hon letade efter stora latinamerikanska författare som kunde översättas till engelska och blev besatt av den mexikanska diktaren Gilberto Owen som levde i samma kvarter på 20-talet. Det började med att hon hittade hans bostad och en blomkruka han skrivit om. Den tog hon med sig hem. Plötsligt tycktes hon möta Owen överallt och tid och rum flöt ihop. Även småbarnsmammans verklighet löstes upp i berättandet.

Språket är fantastiskt, med presens och preteritum, och upplägget genialt. Det är bara det att jag finner det svårt att hänga med när mannen plötsligt förvandlas till Owen och hennes eget berättande ersätts av hans. Är jordbävningen verklig? Har huset invaderats av kackerlackor? Hela texten blir obegriplig och jag måste erkänna att jag vände blad väldigt snabbt sista tredjedelen…

Men rekommenderas ändå starkt 😃

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s