Home

Till att börja med måste jag säga att jag inte riktigt förstår titeln; det handlar om ensamkommande pojkar och ett par stackars polisers tröstlösa arbete med att hjälpa dem, men är det poliserna som är ensamma? Ja kanske är Christian och Mikael ensamma i sitt sätt att hantera sitt uppdrag och förhålla sig till ungdomarna de försöker ta hand om, men jag har svårt att känna empati för dem måste jag säga.

Jag lånade reportageboken Pojkarna och de ensamma poliserna av Katia Wagner eftersom jag tänkte att det skulle tillföra något som jag kan ha nytta av i mitt arbete på språkintroduktion, med 80 % just ensamkommande. Det gjorde det inte tyvärr, jag fick bara ytterligare belägg för att ingenting är vad det ser ut att vara när det gäller unga män som söker asyl. I boken pratas hela tiden om pojkar, så unga som 12-13 år och poliserna beskriver de olika nationaliteterna (Marocko, Algeriet, Libyen, Tunisien, Afghanistan) som kommit till Sverige sedan 2012 (sambandet med kriget i Syrien som bröt ut 2011 och möjligheten att lättare ta sig in i Europa nämns inte, inte heller problematiseras att inget av ovanstående länder är i krig). De pojkarna har jag inte riktigt mött på riktigt i klassrummet, några av dem figurerar i periferin kring testning och nyintag, men så skriver också Wagner att många av de ”gatubarn” (jag skriver inom citationstecken eftersom jag är övertygad om att de antingen inte är barn/har levt som vuxna under flera år) faktiskt inte är intresserade av att studera och därför inte söker sig till oss. Och i intervjuerna med Khaled, Amin etc får jag också veta hur man lever illegalt i Sverige och hur man försörjer sig. Däremot har jag märkt att allt färre bor i ”familjehem” och alltfler på soffor hos kompisar (för att de inte godtar Migrationsverkets placering utanför Stockholm).

En sak jag har lärt mig under de här två åren på språkintroduktion är att ingenting stämmer, alltså bäst att inte fråga. Jag ser många som mår dåligt och jag förstår dem – långt hemifrån familj och rötter, ingenting blev som förväntat, ”fast” i systemet och i en livslögn och nu har det gått över två år för många av dem (de allra flesta av våra elever kom 2015) och även om de skulle ha turen att få ett personnummer hjälper det inte alltid. Situationen är den samma. Är kuratorn överbelamrad med arbete? Nej, för hon kan ändå inget göra. Är det jobbigt att undervisa? Nej, det är fantastiska människor och vi skrattar mycket i klassrummet. 🙂

Skolsystemet är dock anpassat för ungdomar, det funkar inte på vuxna män som inte suttit i skolbänken på 10-15 år. Det finns två läger bland personalen: de som tycker synd om dem och lägger ner ofantligt mycket tid och energi på att försöka hjälpa (som poliserna i boken) och går med i nätverk som #vistårinteut och vi andra mer luttrade som har tröttnat på systemfelet.

Jag hade önskat en mer nyanserad bild i Pojkarna och de ensamma poliserna av situationen och fakta om hur lagstiftningen ser ut och hur den faktiskt påverkar alla de inblandade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s