Home

FullSizeRender.jpg

Vad tänker en nordbo på när han hör ”paradiset”..? Jo, värme, sol, stränder och palmer. Och kanske en kall öl och något avklätt att vila ögonen på. Semester. Dessa magiska veckor då livet ska levas på riktigt. Alla har vi våra preferenser men många av oss åker till länder som Spanien, Grekland och Thailand. Jag är själv mycket kluven till det här med resor. Jag älskar att resa och lämnar helst Sverige så fort det går och om jag kunde så skulle jag resa jorden runt och aldrig mer komma tillbaka typ 😉 . Samtidigt är jag väl medveten om att mitt och andras resande är totalt ohållbart. Flygplan som släpper ut koldioxid, exotiska platser som exploateras, känslig natur som förstörs – ja, det finns massor av konsekvenser av mina och andras resvanor. I reportageboken Välkommen till paradiset. Reportage om turistindustrin av Jennie Dielemans får jag bakgrunden och baksidan av turismen. Paradiset är nämligen sällan ett paradis efter att turisten har kommit dit.

Det började i Spanien på Francos tid. Man underlättade för utländska investerare att köpa billig mark längs kusten och startade upp för stora hotellbyggen. Tusentals turister strömmade till och arbetarklassen kunde leva Sällskapsresanliv för en vecka eller två. Det som dock alltid händer när alltför många människor med låg status reser till samma plats är att den får dåligt rykte; Torremolinos, Playa del Ingles, Kos, Sunny Beach, Phuket… Och så går jakten vidare för resebolagen och på nästa stora ställe – gärna ett orört paradis… Modell: gör en vinst, stick därifrån, hitta ny kustremsa. Turisten kan däremot känna igen sig överallt han åker. De få gånger jag har bott på stora hotellanläggningar har jag ofta tänkt att det här skulle kunna vara var som helst i världen – samma frukostbuffé, pool med solstolar, ”lokal dans”-afton och dyra utflykter till marknad/öken/snorkelö/tempel. Ett mycket väletablerat turistkonceptet men uppenbarligen ett väl fungerande. Efter att ha läste Välkommen till paradiset kommer jag dock aldrig någonsin boka in mig på någon stor hotellanläggning. Jag har nästan inte ens lust att boka en resa. Eller jo, det har jag 😉 .

En annan form av resande (notera ordvalet 😉 ) som Dielemans skriver om är backpacking – och i det facket placerar jag mig själv. Jag bokar eget flyg, eget (billigt) hotell och egna (billiga) utflykter till marknad/öken/snorkelö/tempel i ett fattigt land där lokalbefolkningens dagsinkomst är ungefär lika hög som kostnaden för den kalla ölen. Backpackern söker sig till orörda ställen (men ändå så kända att de finns med i Lonely Planet) med häftiga upplevelser. Problemet är när charterbolagen upptäcker ställena, då stiger priserna och allt ”genuint” försvinner. Ta till exempel Thailand. Jag har alltid älskat Thailand, från första gången jag var där för snart 20 år sedan men jag är väl medveten om att många platser där har mer gemensamt med Kanarieöarna än med de lugna djungelbeklädda öar de en gång var. Backpacking är dock lika mainstream som package tours och har samma förmåga att exploatera resmåls natur och människor. Hur tror du det ser ut på Koh Phangan efter full moon-party till exempel? Tror du det är bara feta fula gamla gubbar som betalar för sex? När vi reser till främmande länder har vi en föreställning om hur landet är och boken tar t.ex. upp Vietnam, landet som vi känner till tack vare hundratals amerikanska krigsfilmer och backpackers är experter på att koppla populärkultur till resmål. Lokalbefolkningen tvingas sälja krigsrelaterade upplevelser och saker och ständigt bli påminda om de miljoner vietnameser som dog. Är det coolt att vara backbacker och köpa en 50 år gammal zippotändare??

Att åka på semester är en självklarhet för den globala överklassen (ca 2,5 % av jordens befolkning enligt boken). ”Genom våra resor visar vi andra turister vilka vi är – vart, hur länge och under vilka former är viktiga statusmarkörer”. När boken skrevs 2008 hade ännu inte sociala medier slagit igenom stort. Jag skulle säga att den arenan är minst lika viktig för resenären. Otaliga är de bloggare och instagrammare som marknadsför sig som lifestyleblogger eller influencer och för att du ska kunna leva på att åka runt i världen och ta snygga foton måste du ju sälja något, om du inte är född med guldsked i handen vill säga, och vad är det du säljer..? Funderar mycket på mina egna val av resor och vad de står för. Jag kan verkligen rekommendera den här reportageboken!

 

2 thoughts on “Välkommen till paradiset

  1. Det är just det som är problemet, det finns ingen lösning på att inte resa suck… 😦 Nej, men man behöver inte på en stor anläggning och tillbringa all tid där. Har man råd kan man ju kolla om det finns miljötänk/certifieringar på hotellet. Jag tror det finns många platser som har kommit långt i sitt miljöansvar och ”ekoturism” är väl en rätt stor marknad..? (har inte undersökt dock) Jag tror aldrig jag blir redo för ”vandringssemester” 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s