Home


Hunger av Roxane Gay är lika fantastisk som Bad Feminist som hon är mest känd för och som jag verkligen föll för. Jag älskar att jag förstår hennes engelska, att hon skriver personligt men så allmängiltigt att det berör alla, att hennes tankar är uppdaterade och nya men så visa som bara en 40-årings kan vara! 🙂 .

”I hesitate to write about fat bodies and my fat body especially. I know that to be frank about my body makes some people uncomfortable. It makes me uncomfortable too.” Jag hade inte en aning om att Roxane Gay var så fruktansvärt fet, 577 pounds – 261 kilo (!!) och det här är en brutalt ärlig bok om hur och varför livet ser ut som det gör för henne.

För att väga så mycket krävs det ett beteende och Roxane Gay berättar om övergreppet hon utsattes för som 12-åring, som fick henne att vilja gömma sig i sin egen kropp, som åt upp henne inifrån och som 30 år senare fortfarande påverkar henne så starkt. Här kan vi prata om #metoo… Det är så fruktansvärt sorgligt och ingen människa ska behöva leva sitt liv instängd i 26o kilos mänskligt fängelse som verkar omöjligt att rymma ifrån. Vill du veta hur det känns så är det bara att läsa!

Första delen handlar om övergreppen hon utsattes för och som hon höll tyst om så länge. Andra delen handlar om hur samhället ser på fetma, hur kommersiella krafter tjänar pengar på människors extrakilon och önskan att bli av med dem. Tredje delen handlar om bantning och fetma i populärkulturen, hur bantning blir tv-underhållning och hur tjocka blir projekt för hela samhället att förändra. Fjärde delen handlar om hur livet ser ut rent praktiskt för en människa med den vikten – hur klädinköp blir omöjliga, hur restaurangbesök måste planeras minutiöst och hur det offentliga rummet saknar plats. Fysisk aktivitet blir något helt annorlunda än när jag, 57 kg, drar på mig löparskorna och sticker ut på en runda om jag har en timme över. Som normalviktig är det så mycket som jag tar fullständigt för givet och hon jämför till och med sig själv med handikappade. Att väga så mycket är ett handikapp. Femte delen handlar om behov och begär, hur maten fyller båda och hur sexualiteten har påverkats av det som är och var. Roxane Gay är fruktansvärt personlig, utan att bli intim, och det är det som är hennes styrka.

”Writing this book is the most difficult thing I’ve ever done. To lay mayself to vulnerable has not been an easy thing. To face myself and what living in my body has been like has not been an easy thing, but I wrote this book because it felt necessary. In writing this memoir of my body, in telling you these truths about my body, I am sharing my truth and mine alone. /…/ Here I am, finally freeing myself to be vulnerable and terribly human. Here I am, reveling in that freedom. Here. See what I hunger for and what my truth has allowed me to create.”

Visst är det ett fåtal i vårt samhälle som väger 260 kilo, men överallt så hör och ser jag människor som vill gå ner i vikt, som är besatta av mat på ett eller annat sätt. Hungern efter mat som egentligen är hunger efter något annat. Jag kan inte låta bli att tänka på hamstrar som springer runt i sin bur utan att komma någon annanstans än till matskålen och för att bli av med kalorierna så är det hjulet som gäller, runt runt. Jag skulle vilja tro att terapi hjälper mot trauman men uppenbarligen så är det svårt att förändra beteenden och inställningen till mat.

Men på samma sätt som jag har massa föreställningar om feta människor har Roxane Gay också en massa om smala; som att vi lever på strikt diet och avstår från livets goda, som att vi plågar oss när vi rör på oss, som att vi visar upp oss för alla tjocka på gymmet och sociala medier. Jag äter vad jag vill äta och jag har inget behov av att vräka i mig, i alla fall inte konstant. Hunger som tillfredsställs blir till mättnad. Och om jag äter en pizza eller trycker i mig en chipspåse har jag inte det minsta dåligt samvete eftersom jag vet att jag kommer göra av med energin någon annan gång. Jag har mer dåligt samvete över att jag tankar kroppen med dåligt bränsle. Träning är inget nödvändigt ont som jag fasar för utan jag fasar mer för att tiden inte alltid räcker till för all den rörelse som jag önskar.

Lättnaden och tacksamheten över att vara fri i min kropp är mycket stor när jag läser Hunger. Och Roxane Gay är briljant!

 

 

2 thoughts on “Hunger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s