Home


Kalla mig galen. Berättelser från psyksverige handlar om psykisk ohälsa. Det är Christian Dahlström som berättar sin historia; om mammans schizofreni, om fosterhemsplaceringen, om depression och om panikångest. Varför lånar jag den här? Har inga direkta problem själv (men med tanke på arv så är jag ju garanterat i riskzonen 😉 )men det känns som att jag är omgiven av väldigt mycket psykisk ohälsa, är det inte ett av våra stora folkhälsoproblem?! Är inte insatt men enligt boken så satsas det otroligt lite på den psykiska biten i sjukvården, att vårdcentraler knappt ens har psykolog och man hänvisas till akutpsykiatrin och där delas det ut tabletter hej vilt. Det hände min man som i perioder lidit av ångest, som jag försöker förstå mig på. I hans fall kan han göra mycket själv för att påverka; kost, sömn, träning och jobba med självkänslan. Just självkänslan skriver Dahlström mycket om, hur kopplad den är till psykisk ohälsa. 

På jobbet mår var och varannan elev dåligt, de som väntar på personnummer eller fått avslag i synnerhet. Tror inte livet blev riktigt vad de tänkte sig heller de som fått de magiska fyra sista siffrorna, de ungdomar som tagit sig över hav och kontinenter för att skapa sig en ny framtid i fantastiska Sverige. När det blir mörkt klockan fyra undrar jag också vad jag gör här… Jag har blivit avtrubbad märker jag, och så fort jag hör att någon mår dåligt hänvisar jag till kurator och lyssnar inte riktigt, för att spara mig själv kanske, jag är trots allt bara lärare. Medmänniska då? Ja visst är jag det, men jag ser hur kollegors energi äts upp av orimligt engagerande i saker de inte kan påverka. 

Som en del av ledningsgruppen får jag också en hel del information om personalens psykiska ohälsa och jag blir verkligen förvånad över hur stort problemet verkar vara och hur det påverkar människors vardag och alltså verksamheten. Dahlström skriver mycket om arbetets betydelse för att hålla sjuka på banan och teoretiskt kan jag förstå allt han skriver, men när det kraschar så blir det tungt för kollegorna och jag vet inte om arbetet verkligen ska vara individens personliga behov av terapi..? I kommunal verksamhet finns det gott om icke-fungerande personal som kostar multum med skattepengar. Gärna arbetsträning /deltidsarbete för den som är sjuk, i kombination med kost och träningsprogram, men som en extra resurs på arbetsplatsen, inte som en skör del som brister då och då och orsakar merjobb för alla andra. I vilket fall behöver vi prata mer öppet om psykiska problem, vem vill ha en stor rosa elefant i vardagsrummet liksom?! 🙂 

7 thoughts on “Kalla mig galen

  1. Jag undrar mer varför människor mår så dåligt idag? De flesta kan äta, jobba, har vänner, familj – tja ett liv (i värdigt liv) men dom går ändå omkring och mår dåligt. Hur kommer det sig? Och hur ska sådant behandlas? Kan det behandlas? Hamnar man i klorna på SSRI preparat så sitter man fast där, det är skitsvårt att sätta ut och det märkliga är att biverkningarna av preparaten är samma som anledningen till att man fick dem.

    • Det har jag också undrat mycket över, men tror folk äter för ovarierat/processad mat, inte rör sig, sitter för många timmar framför skärmar/inomhus, sover för lite/mkt, har dåliga relationer och dålig kontakt med sitt inre…visste ingenting om sådana preparat innan men boken ger en bra bild av hur de fungerar och kan hjälpa om det behövs

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s