Home


Såg en bit av en intervju med Åsa Moberg när jag sprang på löpbandet tidigt i höstas och vad jag förstod så var det en programserie där programledaren träffar olika kvinnor med livserfarenhet (någon som vet vilket program?). Jag tyckte hon verkade så klok och så hade hon kommit ut med en ny bok; Livet, som jag strax därefter ställde mig i kö på på biblioteket. Den kom nu. 

Jag minns att jag läste henne för tjugo år sedan, när jag pluggade och skrev om Simone de Beauvoir, bland annat en självbiografisk bok som heter Simone och jag, som jag gillade. 

Det är lätt att få för sig saker om kända personer, som när jag läser Livet och inser att saker och ting kanske inte alltid var vad man kunde tro att de var. Jag hade ingen aning om hur primitivt Moberg hade bott under så många år, vilken kamp för pengar skrivandet hade varit och hur embarmliga hennes förhållanden med olika män var. Hon var otroligt produktiv och nu ska jag kolla listan och läsa mer.

Livet handlar om Mobergs barndom, män, vänskap, jobb, politik och mycket om samhället och tidsandan. Egentligen är det ganska otroligt att en idag levande person var ung under 60-talet och var med under den otroligt föränderliga perioden! Många av de namn som nämns, inom tidnings- och förlagsvärlden, har jag ingen aning om, men intressant att Märta Tikkanen var hennes väninna. Så starka berättelser de skrev, men själva var de förtryckta/medberoende. I vilket fall förstår man vilken liten ankdamm kultureliten i Sverige är och att alla känner alla och att ditt namn är förutsättningen för att komma någonstans. Bara det att Moberg utan att kunna ett ord franska får uppdraget att översätta Simone de Beauvoirs Mandarinerna med motiveringen ”du kan ju det svenska språket” (!). Det måste finnas hundratals kvalificerade översättare som gärna skulle tagit det flera år långa uppdraget… Men vad vet jag, jag grundar mina åsikter på hennes självbiografiska texter och de vet vi ju alla är ytterst subjektiva, om ens omöjliga att bedöma sanningshalten i. Recensionerna i de stora dagstidningarna är överlag positiva;

”Den största poängen med boken är att följa hur den unga, oppositionella flickans omedelbara ilska med åren förädlas till mer långsiktig samhällskritik. Moberg spänner en båge mellan tjurskalligt gloriös hybris och dödsmedveten klokhet; två livspolitiska hållningar som funkar allra bäst om de kan kombineras. ”Vissa dagar kan jag nuförtiden tycka att jag har fattat hur man gör, hur man ska leva”, skriver hon mot slutet av biografin. Så ja tack, Åsa Moberg! Se till att leva länge nog för att kunna skriva den utlovade ”Livet 2”.” (Recension DN

Jag har börjat läsa om Simone och jag och efter 80 sidor så tycker jag innehållet liknar det i Livet alldeles för mycket, men det kanske är en slump. Och jag vet inte om det är positivt att vakna klockan fem även på helger, det var bra i Istanbul där de under vår vintertid är två timmar före, men här är det kolsvart och jag kan inte ens ta en bra bild av boken. Och katten är tydligen sömnig efter nattens eskapader 🙂 . 

One thought on “Livet

  1. Pingback: Simone och jag  | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s