Home

per ha

Jag läser och jag reser. Per Hagman tar mig med till Nice i Frankrike, till Lampedusa på Sicilien, till Marstrand och till Skövde, med kortare mellanlandningar i Göteborg och Stockholm. Per Hagman är mannen med kontantkortsnummer, tunna band och en 20-årig rättstvist mot staten och inkassobolaget, med oceaner av tid att lägga på ensamhetens briljanta filosoferande. Hans formuleringar och pricksäkra analyser av sig själv, människor runt omkring och av samhället är fantastiska. Jag bara älskar hans ironi! Det är mycket sorgligt när Allas älskare, ingens älskling är slut och måste lämnas tillbaka till biblioteket  😦 . Kanske jag köper den för att läsa igen och markera alla stycken jag på något sätt vill bevara i mitt medvetande.

Här har vi alltså en ålderstigen Per Hagman som lever livet nere på franska rivieran  a k a sitter på sin kvarterskrog och sippar rosévin och har intressanta samtal med alla locals. Och där är han i gott sällskap, skriver han själv, med alla de andra som också är beroende av ”tunna band”. Tunna band är i motsats till ”familjeband”/”släktband”/”samband” – de personer i vardagen vi träffar utan att egentligen känna, t.ex. expediten i tobaksaffären som hälsar, busschauffören som alltid kör samma linje och vet vart du ska, bartendern som plockar fram det vanliga utan att du behöver beställa.

Tunna band heter min. Denna mjuka motor. I alla fall jag och några miljoner till runt jorden kräver inte mer än så här. På ensamhet kanske jag specialiserar mig. Jag kanske specialiserar mig på ensamhet. För då kan ingen ta mig. Tänker jag. Mjuka motorn spinner. Lite som den känsla som kan drabba de allra flesta när man förlorar sig i en världskarta och hela själen under några ögonblick skriker av längtan och övertygelse om att genast vilja åka till den eller den platsen.

Han själv gjorde valet att skippa familj, bostadsrätt, karriär (men är inte 10 böcker karriär?) och ägna sitt liv åt att skriva, läsa och ”drälla”.

Till största delen hör mitt umgänge till socialgrupp tre och fyra: hantverkare, uteliggare, gamla kåkfarare. Kypare och drönare. Det är naturligt. Andra socialgrupper intresserar sig sällan för denna typ av drällande och ännu mindre för främlingar som mig. Som inte har mer att erbjuda än stundens sällskap.

Det var i förordet till Bonjour Tristesse där han sålde in boken jag bara älskar som jag tänkte att jag måste läsa Per Hagman igen och be så ska du få, hans nya stod i nyhetshyllan på bibblan i Solna och jag norpade den framför en pensionär som stod och tvekade.

Det här är boken om hans flykt från tristessen i Stockholm ”mitt sociala liv stängt silat genom ett mycket samtida filter: intelligent och finkalibrerat men jämngrått. Ett filter av likriktade värderingar, till intet förpliktigande skenempatiska ställningstaganden hit och dit och noll utmaningar”. Varje medborgare har rätt att ironisera och göra sig lustig över sitt hemland och dess kultur, varför så få gör det förstår jag inte. 😉 Staden med flest normkritiska eventmanagers per capita i världen /…/ så håller jag mig noggrant borta från miljöer där optimeringskonsulter sörplar hjärndöda coctails med handsågad is.

Jag skrattar ofta när jag läser men han väcker också längtan hos mig att skriva mer, att resa mer, att uppleva mer, att använda tiden bättre. Det lyxigaste vi har är egentligen gratis eller som han på Per Hagman-vis formulerar: Min lyx: pendlandet mellan helt oreglerad verklighetsforskning i lilla världen och filosofiska fantasier om den stora. Min lyx: att få ta längsta möjliga omväg till det som väggbonader och självhjälpsböcker formulerar i pregnanta sentenser.

Jag gillar bäst de kapitel där han befinner sig i Frankrike eller Italien som till exempel hans vinter i Lampedusa, staden där flyktingbåtar har ersatt turistbåtarna, som är spännande i både sin katastrofala storhet och i sin enkelhet. Krogliv i Marstrand med sena nätter är jag mindre intresserad av. Men liksom Per Hagman har jag också mitt ursprung i Västergötland och jag känner igen mig i hans beskrivningar av den klaustrofobiska känslan en småstad har när man är ung och hur lockande huvudstaden kan te sig. Det tar ca 20 år att se igenom saker och ting och jag har kommit dit i livet att jag lärt mig vad som är värt att uppskatta och leva för.

Berättarjagets rotlöshet skapar ett lugn och en frihet just i resandet och rotlösheten.

Läs och res.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s