Home

istanbl

Jippie! För första gången har jag lyckats läsa ut en Orhan Pamuk och dessutom med behållning! 🙂 Istanbul – minnen av en stad tar mig till Istanbul och tillbaka i tiden och jag fångas av alla historier som utspelas runt Bosporen, Istanbuls hjärta. Jag hade sparat den tills ett par dagar innan jag skulle åka dit och jag tog upp den då och då för att få den rätta Pamukkänslan 😉 Att sitta och läsa i timmar känns dock som slöseri med tid när jag bara är där några dagar… Fick en Istanbulkarta i våras av en granne i Solna som var på väg till soprummet med den och kunde därmed lätt följa var han rör sig i boken. Jag har alltid älskat Istanbul – trots all trafik, alla människor, all kommers och kaoset och smutsen – och Istanbul är fylld av kärlek till staden.

I centrum står han själv; Istanbul är Pamuks barndoms- och tonårsminnen, fram tills dess att han bestämmer sig för att bli författare. 2006 fick han Nobelpriset och gör därmed anspråk på att ta över titeln som Den Store Turkiske Författaren från Yasar Kemal. Jag förstår varför, även om jag ofta har svårt att ta till mig sådan litteratur som anses stor av förståsigpåare 😉 , som sagt, detta är första gången jag läst ut något av Orhan Pamuk…

Pamuk har aldrig lämnat Istanbul. Staden han föddes i 1952 var fattigare, slitnare och mer isolerad och för honom har det alltid varit en stad av ruiner och melankoli över det förlorade imperiet och han ägnar sidor åt att förklara vad huzun är, något som verkar förena turkarna; minnen av fornstora dagar typ, ottomanska riket och allt som kom därtill.

”Vi var helt omgivna av denna döende kulturs melankoli. Önskan att europisera och modernisera var säkert stor, men den viktigaste önskan var nog ändå att göra sig av med det fallna imperiets alla bittra minnen /…/ men det fanns ingenting att fylla tomrummet med, varken västeuropeiskt eller inhemskt, så den stora europiseringen gick mest ut på att sudda ut historien, effekten på kulturen var reducerande och krympande.”

Glädjen i varje istanbullus liv är Bosporen och Pamuk återkommer hela tiden till denna, detta vatten som inte är ett hav, inte en sjö, inte en kanal, men en ingång/utgång till världen och källan till liv. Och Bosporen är överväldigande, att försöka räkna antalet båtar som passerar är omöjligt och det svindlar när jag tänker på alla varor som fraktas fram och tillbaka mellan olika världsdelar med passage Istanbul. Och tänk att vi redan på vikingatiden fick grejer hit från Konstantinopel, våra så svenska köttbullar till exempel. När planet ska landa på Sabia Gökcen (Istanbuls flygplats på asiatiska sidan) så flyger vi en bra stund över vattnet och jag tittar ner på det spegelblanka vattnet med alla fraktfartygen och funderar vad de innehåller och vart de är på väg och hur livet ser ut för en fartygsanställd…

”Om själva staden talar om nederlag, förstörelse, förlust, melankoli och fattigdom, talar Bosporen om liv, nöjen och lycka. Istanbuls styrka kommer från Bosporen”

Jag får en känsla av tidlöshet, att förr och nu är samtidigt, att vi är fångade av historien, av vårt öde. Vi reflekterar över oss själva och varför vi kom till och meningen med livet. Istanbul är Orhan Pamuks sökande efter sig själv och människans själ och har du boken i din hand, tveka inte! Och har du dessutom chansen att åka till Istanbul, ta den! Själv åker jag tillbaka dit i november för att springa marathon och jag ser fram emot att få betrakta staden ur ett annorlunda perspektiv 🙂 .

istanbul.JPG

Annonser

One thought on “Istanbul

  1. Pingback: Kafka på stranden | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s