Home

IMG_0859

Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg.

Jag hade verkligen inga höga förväntningar när jag öppnade Bonjour Tristesse men en bok som börjar på ovanstående sätt kan ju inte vara annat än fantastisk och vacker! Per Hagman säljer in den väl i förordet också och jag önskar att jag hade läst den långt tidigare. Jag blir alltid imponerad när en författare lyckas få ihop en tät och spännande historia på relativt få (143) sidor och att Françoise Sagan dessutom var endast 18 när hon skrev den gör det ännu mer imponerande.

Å ena sidan är historien banal och totalt galen; en 17-årig överklasstjej, Cécile, åker till franska rivieran med sin pappa och en av hans unga”väninnor”. Där lever de dekadensliv och hon njuter av sin frihet. Problemen börjar när pappan meddelar att han ska gifta sig, med en kvinna i sin egen ålder, en kvinna som vill skapa lite ordning i deras liv. För att bli av med kvinnan iscensätter Cécile ett svartsjukedrama som slutar med döden (!).

Å andra sidan är det en historia om kärlek och konventioner och en vacker skildring av sommar vid Medelhavet. Den är skriven 1954 och såklart väckte den skandal när den kom; det är öppna relationer och Cécile får leva vuxenliv fast hon bara är 17. Hennes och pappans jämlika och kärleksfulla relation provocerade – den har till och med omnämnts som incestuös, men jag håller inte med. Det som händer när en tredje part kommer in i en familj är dock att barnet ”bevakar” föräldern och får vissa beteenden som liknar dem i kärleksrelationen. Dottern konkurrerar alltså med den nya kvinnan och det är faktiskt detta som jag tycker är mest intressant i Bonjour Tristesse.

Jag är inte vid franska rivieran, jag är vid den turkiska men det är samma värme, det är samma hav och det är samma ljud och dofter. Jag har alltid älskat Medelhavet och i Bonjour Tristesse får jag verkligen den där känslan av att vara vid havet (kanske för att jag redan är där?! 😉 ). Cécile och hennes far hyr ett hus i två månader, det ligger mycket ödsligt och dagarna spenderas i huset, på terrassen och vid stranden. Ibland åker man in till närmaste by för att handla eller ”ta en aperitif”. Jag skulle önska att vårt hus låg mer ödsligt än det gör och jag skulle också önska mer av tomma stränder, men 1954 var det antagligen lättare att hitta dessa… När jag ligger i hängmattan och läser Bonjour Tristesse och tittar ut över havet och när jag sedan åker till stranden är jag i romanen och den känslan är det bara vissa, riktigt bra, böcker som får mig att känna.

Då är det något som stiger upp inom mig, och som jag tar emot med slutna ögon och nämner vid dess rätta namn: sorg.

 

 

One thought on “Bonjour tristesse

  1. Pingback: Allas älskare, ingens älskling | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s