Home

FullSizeRender

Klockan var strax efter sju på kvällen den 17 december 1975 och den smogfyllda himlen över Delhi skimrade i persika av skenet från gatubelysningen. Detta är ögonblicket när Pikej från New Delhi och Lotta från Borås träffas. Det är som i sagorna; omedelbar kärlek förstås med förhinder, ganska så stora sådana; en kontinent och kultur och några klasser emellan.

Per J Anderssons New Delhi – Borås: den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige är en sådan där ”indisk” feel good-roman och med indisk menar jag att för dig som varit i och älskar Indien får du din dos av gatuliv, dofter och färger för att stilla längtan för en stund. Och självklart är slutet på historien osannolikt bra, om det inte vore för bilderna längst bak i boken hade jag nästan trott att den varit påhittad…

Litterärt sett så är den väl inget mästerverk men första delen med Pikejs uppväxt som kastlös i en liten by och hans väg till konststuderande i staden är mycket fängslande beskriven. Jag ser honom verkligen framför mig där han vandrar runt i staden utan en rupie på fickan och sover under broarna. Delhi är en stad med många många fattiga och det finns ingenting glamoröst med det och jag tänker ofta på dem när överflödet här blir för påtagligt, som häromdagen på jobbet när det skulle städas och man har tagit dit en container som ska fyllas med skräp, helt funktionsdugliga möbler, tavlor, skolmaterial, teknikutrustning m.m. Vi förkastar lättvindigt det vissa aldrig ens kommer i närheten av.

Per J Andersson är en av grundarna till resetidningen Vagabond och har rest till Indien sedan 80-talet och skrivit flera böcker om landet och driver Indienbloggen som jag läste en hel del i innan jag åkte dit. Jag kan inte låta bli att bli lite avundsjuk på människor som är födda långt innan mig; tänk att få åka till Asien, Indien på 70-talet med folkvagnsbuss och vara ”först” med att upptäcka landet!?! I New Delhi Borås beskrivs ”the hippie trail” som en enda stor community där alla hjälper alla och det fungerade visst utmärkt utan sociala medier, man färdades landsvägen eller järnvägen från Europa till Indien, via Turkiet, Iran och Afghanistan och nätverkade på kaféer, vandrarhem och anslagstavlor. Om Andersssons research är korrekt så är 40 000 rupier för en flygbiljett mellan Stockholm och Delhi på 70-talet en ofantligt mycket större summa än dagens runt 4000 kronor som en flygbiljett kan kosta, så då åker man på annat sätt. Som till exempel med cykel.

Jag har ingen längtan efter att cykla till Indien, men jag hoppas att jag någon gång i livet kan ta den där halvårspausen och göra något liknande, så länge reser jag i böckerna.

//läsenären

 

One thought on “New Delhi Borås 

  1. Pingback: Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s