Home

FullSizeRender

Jag var nog kvar i Indien en vecka efter att jag kommit hem; jag hade människorna runt omkring mig, ljuden, färgerna, dofterna och alla intrycken klistrade på näthinnan och jag jämförde hela tiden här med där och tankarna snurrade i 180. Nu har det lugnat ner sig lite, men efter att ha dykt in i Glädjens stad så är jag tillbaka där igen.

Glädjens stad är en sådan där bok som det finns en (1) av på Stockholms stadsbibliotek och som inte går att få tag på annat än på antikvariat. Jag hittade inte ens en vettig bild på omslaget, och ja du ser ju hur bibliotekets exemplar ser ut… och ännu mindre någon länk till att få tag i den. Fick tipset av min gamla chef, som om jag minns rätt själv varit i Indien och arbetat med biståndsarbete, för själv hade jag nog aldrig hittat den.

Jag vet inte om det var rätt bok att läsa eftersom jag inte mått så bra sedan jag kom tillbaka. Jag fick ju magproblem som däckade mig ett dygn i Jaisalmer och som sedan hållit i sig, mer eller mindre. Den här veckan mer och till slut var jag så svag att jag inte längre orkade gå till jobbet och här sitter jag nu och väntar på provsvar och bättring… Jag är övertygad om att det var de dagarna jag frossade i gatumat som ställde till det. Men hur åka till ett land och inte äta allt frestande som säljs överallt.?? En omöjlighet men just när jag tänker på ris, olika såser och bröd och vissa kryddor får jag lätta kväljningar. Och gatan är ju också förknippad med så väldigt mycket människor, trafik, kossor, smuts, skräp, oljud och stank så att ramla ner i Calcuttas slum tillsammans med rikshaföraren Hasari Pal och den katolske prästen Stephan Kovalski i romanen Glädjens stad var något överväldigande och jag har nästan känt mig sjukare när jag har läst faktiskt.

Glädjens stad är alltså Calcutta och trots att livet är så erbarmligt i slummen så finns det så otroligt mycket glädje och det är nog det som Lapierre vill visa. Fattiga bönder som tvingats överge sina risfält på grund av torka och missväxt kommer in till staden för att försöka överleva. Där hamnar de på gatan och om de har tur lyckas de få ihop några rupier till ett mål mat delat på en hel familj. Man letar sopor och kokar mat på rester, man tigger och man tar vilket arbete som helst. Hasari Pals lycka är att en rikshaförare krossar foten och han får chansen att bli mänsklig draghäst, ett yrke som tydligen fortfarande finns i just Calcutta, enligt google. Jag såg inga människor som drog ”taxivagnar” i de städer vi var.

Vi åkte cykelriksha vid ett tillfälle och det råkade vara sista dagen i Pushkar när vi skulle med våra fullpackade ryggsäckar och påsar till tågstationen. Jag var ytterst skeptisk till att sätta mig i en sådan för det känns verkligen hemskt att se en mager människa svettas och kämpa för att jag ska slippa bära mina tunga väskor fyllda med kläder och presenter som jag köpt bara för nöjes skull. Vår tvekan ledde bara till att han sänkte priset och till slut eftersom han var så angelägen om att köra oss så hoppade vi upp.  Jag tror aldrig vi har lämnat så mycket dricks. Visst är det ett fruktansvärt sätt att tjäna sitt uppehälle men samtidigt är det räddningen för många och det finns en stolthet över att utföra ett arbete i stället för att tigga och hade inte vi hoppat upp i den så hade någon annan eller ingen alls på ett tag och när jag läser om Hasari Pal så får jag ett lite annat perspektiv faktiskt.

Jag funderar på vilken som kom först; Shantaram eller Glädjens stad, för de påminner mycket om varandra med sina levande beskrivningar av livet i slummen. Glädjens stad vinner dock överlägset. Det är ofattbart hur människor kan leva likt djur och hur man orkar kämpa mot fattigdom, sjukdomar, väderförhållanden utan att tappa hoppet. Vardagens glädjeämnen finns lika mycket där som här och hur många är inte de människor i vårt land, som har allt de behöver och mycket mer därtill, som klagar och är missnöjda och som inte ser någon glädje i livet..?? Alla borde se verklig fattigdom för att inse hur privilegierade de egentligen är. Amen.

Jag vet inte om det är sant; men enligt boken så kan en indier som är nära att dö teckna ett kontrakt med en benköpare. När han sedan dör så tas hans ben tillvara och blir de skelett som behövs i skolor och läkarutbildningar runt om i världen. Jag har aldrig tänkt på varifrån de kommer, minns dock det gamla skelettet på min högstadieskola. Resten av kroppen hamnar i soporna, vilket inte är något av de begravningssätt som religionerna i Indien föreskriver. Och detta för att få in några sista rupier till familjen. Glädjens stad är full av sådana här bisarra beskrivningar och det är ingen lätt bok att läsa, på samma sätt som att Indien inte är ett lätt land att åka till. Men ack så underbart.

Annonser

5 thoughts on “Glädjens stad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s