Home

bild-2

Den som stannar, den som går. Det är oftast lättast att stanna och svårast att gå i stunden, i längden är det svårast att stanna och lättast att gå. Att vara så stark att man går från den som bryter ner eller det liv som bryter ner är inget självklart. Ännu mindre självklart var det för 50 år sedan, i Sydeuropa. Den vuxna gifta kvinnans roll i en hederskultur är mycket begränsad. När hon är ung finns åtminstone lite spelutrymme.

Tredje delen av Elena Ferrantes Neapelsvit är en svart roman. Borta är Elena Grecos och Linas ungdom och hoppet om framtidens alla möjligheter som väntade dem. Jag var inte riktigt beredd på fallet ner i mörkret a k a giftermål och barn. Hon har ju en sådan talang och intelligens och integritet, och ändå väljer hon en man hon inte älskar och gifter sig och där sitter hon, gravid på bröllopsnatten typ och gissa vems karriär som prioriteras under barnens småbarnsår..?

Men på samma sätt som Min fantastiska väninna och Hennes nya namn är den omöjlig att lägga ifrån sig och jag sträckläser den under mina sista jullovsdagar. Jag är återigen i Italien och lever Elena Grecos liv och Linas på avstånd. Passionerna brukar vara Linas men här får även Elena sin dos av förödande sådan. Och för att liksom spela läsaren ett spratt så plockar Elena Ferrante upp samma joker i leken hela tiden – Nino Sarratore. Om jag gissar rätt så kommer väl den 2000 sidor långa romansviten sluta med att Elena och Nino sitter där på hemmet, eller i alla fall i någon italiensk terrassvariant med varsitt glas vin i handen och blir gamla tillsammans.

När jag läser funderar jag mycket på vad kvinnor förr (och fortfarande i många länder) stod ut med – att finna sig i sitt öde, att ”ett lyckat parti” var viktigare än den personliga lyckan, att tvingas ställa upp på sex för husfridens skull, att inte kunna välja när det var dags för barnen att komma, att glömma sina egna drömmar och mål i livet, att lägga all tid på barn, man och hushåll, att inte ha mod nog att lämna och stå på egna ben.

Jag funderar också mycket på arbetsvillkoren här, hur långt fackföreningsrörelsen har tagit oss egentligen. Fabriksarbete ska inte behöva vara underbetalt, farligt och utan anställningstrygghet med trakasserier och övergrepp från överordnade som något helt normalt. I den tredje delen handlar det mycket om arbetarrörelsen och den politiska utvecklingen, skildrade genom Linas arbete på korvfabriken.

Jag är mycket tacksam över mitt liv i Sverige 2017.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s