Home

bildebba

Kriget mellan mannen och kvinnan. Århundradets kärlekskrig. Jag skulle säga att de flesta krig är mellan männen; manliga makthavare, manliga överbefälhavare, manliga soldater. Offren: kvinnor och barn i tusentals. Just idag när kriget i Syrien pågår för fullt och är inne på sitt femte år så känner jag inte riktigt att Ebba Witt-Brattströms krigskrönika över hennes eget havererade äktenskap och orättvisorna mellan medelålders män och kvinnor i de akademiska kretsarna engagerar mig riktigt.

Kontexten till ”punktromanen” (ursäkta men vad är det??) är hennes skilsmässa med Horace Engdahl efter trettio års äktenskap. Han ger samtidigt ut boken Den sista grisen. Vem som svarar vem får var osagt, jag har inte läst hans version (än 😉 ). I de fragmentariska texterna framgår i alla fall att här har vi en mycket arg och besviken kvinna. Hon har blivit kränkt och förnedrad fysiskt och psykiskt i åratal. Men det där förstår jag inte; om det är så fruktansvärt – varför stanna så länge?? Ett beteende uppstår väl inte efter trettio år?! ”Det är ju inte alltid så lätt att gå” hör man ofta. Nä det är inte lätt att gå, men måste man så måste man och tro mig, det blir inte lättare ju längre man stannar. Bitterheten blir garanterat mindre om antalet år är det. Mer djuplodande analys av romanen finns här och det jag inte kunde sagt bättre själv! 😉

Det första jag kommer att tänka på när jag läser Århundradets kärlekskrig är poeten Athena Farrokhzad. Jag har dock ännu inte läst hennes Vitsvit, utan bara hört hennes dikter reciteras. De börjar i alla fall ofta med ”Hon sa: …” och ”Han sa:…”.

I Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit turneras utsagor om våld och vithet, i en dialog mellan familjemedlemmar som är bundna till varandra genom revolutionens och migrationens erfarenhet. Diktjaget kommer endast till tals genom de citat som hon placerat i familjens munnar, citat där hon omväxlande anklagas och tas i försvar. Vitsvit är ett körverk som aldrig låter frågan om ursprung och ansvar stelna till ett svar, som gång på gång skriver fram repressionens förödande grundvillkor: ”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”. (Adlibris)

Det kan väl inte vara så att professor Witt-Brattström har snott formen och innehållet till sin ”punktroman” från en ung kvinnlig poet?!? Apropå härskarteknik och förtryck.

 

2 thoughts on “Århundradets kärlekskrig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s