Home

under

är en ganska deprimerande bok om en ung kvinna som får besök av sin mamma. Historien utspelar sig under en vintervecka på landsbygden utanför Umeå. Liksom när jag läste Negar Nasehs De fördrivna så undrade jag vad problemet egentligen är. Jag läser och jag läser och sida upp och sida ner är beskrivningar av naturen och jag väntar på att få förklaringarna till varför Helene har ett så komplicerat förhållande (?) till sin mamma och varför det är en så fruktansvärd anspänning att ha henne i huset några dagar. Förberedelserna är minutiösa inför mammans besök och Helene är så stressad att man skulle kunna tro att hon själv skulle fly till andra sidan jordklotet för gott…

Om jag kopplar bort Helenes känslor så skulle jag säga att allt skulle kunna vara helt normalt, bara väldigt tyst; men där kommer de berömda svenska miljöbeskrivningarna in, och ni som har läst mina tidigare blogginlägg vet vad jag tycker om dem ;). I stället för att få djupet till personernas beteende får jag bara massa beskrivningar av växter, mat och föremål, utfyllnad av texten helt enkelt. Men allting är sådär medelklassängsligt rätt, av god kvalité och med rätt märke. Det till och med nämns vilken butik tyget på mammans kuddar kommer ifrån (Josef Frank vad annars?!).

Men om ska psykologisera så är Helene en ung kvinna som behöver frigöra sig från sin mamma och hitta sig själv. Jag väntar på uppgörelsen men det kommer ingen. Mamman åker hem efter några dagar och boken är slut.

Då börjar del 2: Arbetsdagboken ”I väntan på regnet skriver jag”, där författarinnan sitter och skriver i en sommarlägenhet i Lissabon (så klart kan det inte kan vara något sunkigt charterställe). Högt i tak, beigefärgad stuckatur, vita väggar och bröstpaneler. Två stora arkitektskrivbord möts i rummets ena hörn. En bokhylla täcker väggen bakom mig. Verken i bokhyllan påminner om mina egna hemma i Stockholm. Utanför:”Vårt kafé på hörnet” Dit går vi lika ofta för stämningen: äldre klientel, spegelväggar, en kyl från sextiotalet, portvin i små flaskor. Lustigt det där med svenskar på semester, då trivs de minsann med att småprata med okända på kaféer; hemma säger de knappt hej i hissen. Och så fortsatta beskrivningar av gatans växtlighet och besöket på en konsert (obs; på konstmuseum, det är ingen vanlig sketen konsert).

En noga utvald tillvaro målas upp som en perfekt inramning till historien jag nyss läst. Och sen kommer författarinnans alla lästa texter, som en litteraturlista från universitetets kurser och hur hon tolkar olika klassiska verk, blandat med lite tillbakablickar – som från sommaren när hon var 15 och läste Simone de Beauvoirs En familjeflickas memoarer i fem delar (vem läser Beauvoir i den åldern??). Prettointellektuell på en skala.

Sedan är ju frågan varför jag själv stör mig så mycket på så mycket – det kanske säger mer om mig själv än om boken och det kanske är det jag ska fundera på i stället… Ilska och irritation brukar hänga ihop med en viss avsaknad av något eller känsla av mindervärdighet hos en själv. Har hon något som jag vill ha..?

Det här skulle inte bli mitt julaftonsinlägg, det bara blev så att jag färdigställde ett redan påbörjat inlägg. I’ll be back 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s