Home

 

bild-2karoFörfattaren är inte romanpersonen. Det som händer i romanen behöver inte ha hänt i verkligheten, huvudkaraktären behöver inte alls ha samma egenskaper som författaren. När det gäller författarinnan Karolina Ramqvist är detta mycket enkelt att glömma bort. Så fort hennes namn kommer på tal så förknippar jag henne med hennes flickvänner-hang around-kvinnor, vars liv kretsar kring någon i hennes ögon framgångsrik karismatisk man. Jag har ju följt henne sedan 15 år tillbaka och läst såväl More Fire, Flickvännen, Alltings början, Den vita staden och alla innehåller de en för mig mer eller mindre provocerande kvinnlig huvudperson. I Alltings början ser jag dessutom en ung Ramqvist på omslaget så det klart att Saga är Karolina! Eller inte?bild-1karolina

Hennes senaste essä Det är natten är riktigt intressant faktiskt och kastar ett nytt sken över hennes kvinnliga romangestalter. Det är lite som ett försvarstal – för i försvar måste Ramqvist gå för hur hennes romangestalter beter sig. Självutlämnande beskriver hon Författarens vardag med barn som kliver in i vardagsrummet med grusiga skor innan de ska till skolan, diskhögar, dammlager och oordning (och det var faktiskt samma oordning i hennes senaste roman Den vita staden – och är det då så konstigt att jag som läsare drar slutsatsen att Karolina Ramqvist lever i ett ganska smutsigt och stökigt hem? ;)) Det är natten är ett anförande som hon ska hålla på olika bibliotek och författarkvällar och textens syfte är att förklara svårigheten med att skriva den perfekta texten och svårigheten att få läsaren att separera Författaren från romangestalten.

Skrivandet har alltid fascinerat mig, i flera år har jag till och från försökt få ned historier, men aldrig avslutar jag något, aldrig blir jag nöjd. Sedan startade jag bloggen med textformatet ”inlägg” och så behändigt – plötsligt kunde jag ”avsluta” mina texter! Men jag vet samtidigt att så länge jag uppehåller mig vid detta så blir det ingen roman skriven… Ramqvist berättar om hur hon länge begränsade sitt skrivande till artiklar, recensioner, noveller och essäer. Hon skriver om kampen mot det som inkräktar mest i tid – inte jobbet som man skulle kunna tro – utan Mannen. Mannen behöver tid. Mannen behöver hennes energi och Mannen konkurrerar om Författarinnans uppmärksamhet. Märkligt det där med att Mannen så ofta är i vägen för det kreativa skapandet, hur det blir ett hinder i förhållandet att gå upp i något som inte har med honom att göra… Och det är verkligen en kamp att få tiden och orken att räcka till! Historierna och lusten finns där, men inspirationen kommer och går. I vilket fall som helst så inspirerade Det är natten mig mycket.

Läste ju nyligen Ebba Witt-Brattströms Kulturmannen och andra texter och hon uppehåller sig länge kring Lena Anderssons Ester, en kvinna som ständigt förnedrar sig för att få den kärlek hon så hett trängtar efter. Lena Andersson som person (läs: offentlig bild hon ger av sig själv som författare) är en av de skarpaste kvinnorna jag lyssnat på och det kanske verkligen krävs en stark medvetenhet om kvinnans underlägsna roll för att kunna porträttera en beroende kvinna så väl och frågan är väl snarare ”Varför blir vi så fruktansvärt provocerade av Ester, Karin och Saga..?”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s