Home

Häromdagen var jag på en tillställning inne i stan för en väninna som firade att hennes bok just blivit utgiven; Språk i samspel – retorik för pedagoger och vi trängdes i en av medförfattarnas lägenhet på Söder och sippade på vin och tuggade i oss chips och jag träffade på lite gamla bekanta. Precis vad man behöver efter en stressig dag och vecka! Eller inte. Efter första glaset vin så sa jag till mig själv att ett till räcker bra, och jag sa likadantbild efter andra och ja, det blev ett par till…:)

Och det är då de där Tourette-liknande tankarna kommer, när jag ser alla människorna från Universitetet; adjunkterna, professorerna, forskarna och när min väninna säger att den långa mannen i glasögon som står i mitten av vardagsrummet (själv befinner jag mig i köket som såklart alltid är den mest avslappnade platsen) sitter på en av stolarna i Svenska Akademien; då blir jag plötsligt Bridget Jones; what if om jag klunkar i mig ytterligare några glas vin och vinglar fram till honom och ifrågasätter årets pris till Bob Dylan..? Och bestämt talar om för honom att jag har en bokblogg och minsann läst 40 p i litteratur på 90-talet och faktiskt har en massa bra tips till De aderton om böcker som borde få pris!?!

Bridget Jones skulle sedan spilla vin på honom eller kräkas i en blomkruka och sedan skulle hon passa på att fråga ut honom om han privatliv. Själv är jag mest intresserad av att höra The True Story om Horace Engdahls och Ebba Witt-Brattströms skilsmässa eftersom jag just nu ligger i sluttampen på Århundradets kärlekskrig, så den skulle jag naturligtvis försöka pressa ur honom  mellan hickningarna och anklagelserna över åratals felval.

Jag är inte Bridget Jones utan mycket städad 😉 men som vanligt så känner jag mig alltid så udda i akademiska sammanhang. Behöver jag ens säga att jag var den enda som hade med mig en partner med svart hår?!?

När det gäller boken har jag hört att det är oprofessionellt att recensera vänners alster (det verkar dock inte gälla för DN:s kulturredaktion) men som lärare med snart 20 års erfarenhet är det ju intressant om retorikboken ger mig en aha-upplevelse, för vad har jag i så fall gjort i två decennier?? Det kändes inte så akademiskt och politiskt korrekt att säga att ”jag tror det är medfött”; att man alltså har det, men man måste åtminstone gilla att tala inför folk. I vilket fall håller jag otaliga lektioner och möten på jobbet och jag hoppas inom en snar framtid få bekräftat att jag gör rätt 🙂

Annonser

4 thoughts on “What if..?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s