Home

bild-1

Har fastnat, med betoning på fastnat, i tegelstenen Shantaram av Gregory David Roberts och jag måste säga att nu på sluttampen, på sid sju hundra någonting, känns slutet en aning avlägset… Har läst i flera veckor, men eftersom den känns seg så går det långsammare och långsammare – planen är dock att läsa ut den…

(Vad i hela friden får en människa att skriva en bok på 938 sidor?? Och dessutom med sig själv som huvudperson?? Och jag höll på att svimma när jag hörde att det finns en del två…)

Det började med en dröm om Indien. Nu vet jag inte om den resan blir av i år, men jag fortsätter drömma och så länge suger jag i mig allt som handlar om Indien, och när två av mina kollegor och en kvinna i bokcirkeln beskrev romanen som ”det känns som om man är där, i Indien” då blev den ju ett måste att läsa. Och visst är jag i Bombay – jag kan känna luftfuktigheten, smutsen, trängseln, färgerna, dofterna och jag bor med Linbaba i backpackerkvarteren och umgås med hans vänner. Jag börjar ett helt nytt liv och jag är med om de mest fantastiska och skrämmande saker…

Gregory David Roberts reser in i Indien på falskt pass. Han har rymt från ett fängelse i Australien och är därför efterlyst och måste gå under jorden. Detta är en sann historia. Och då måste jag ju såklart googla men på shantaram.com står det att han har lämnat den publika världen… (??) Det finns dock gott om youtube-klipp med olika intervjuer och jag blir inte riktigt klok på honom. En före detta heroinist och grov kriminell som blivit omvänd och skriver böcker, men har lämnat jordevärlden, en något mytisk effekt uppstår…

Ju mer jag läser desto mer känns den som en extended version av Paulo Coelhos Alkemisten – en ung man som gör en lång resa för att slutligen upptäcka att det gudomliga finns rakt framför fötterna. Huvudpersonen Linbaba är nästan provocerande perfekt – han klarar utmaning efter utmaning och går segrande genom den ena prövningen efter den andra. Som den perfekta mannen har han en perfekt kärlek – Karla, som fladdrar omkring som en vacker fjäril och lockar Linbaba. Hon kan såklart inte fångas, och inte verkar Linbaba ha minsta närhetsbehov heller (varför tänker jag ”munk”??) och under några år får han väl till det typ, två gånger. Hans namn betyder förresten ”Man of Peace”, ”Man of God’s Peace” – är han rent utav Frälsaren som har kommit för att frälsa mig..?

Våldet står mig upp i halsen. Sida upp och sida ner är det beskrivningar av slagsmål, tortyr, mord och allehanda skador och sjukdomar och nu på sidansjuhundranånting så befinner han sig i Afghanistan (!!) för att hjälpa mujahedinerna, gerillasoldaterna som försöker befria Afghanistan från Sovjetunionen. Han bor i bergen och tillbringar dagarna med att modifiera automatvapen.

Om jag kan rekommendera boken? Ja, någonting måste den ju ha, jag ligger ändå på sidan 738 och eftersom jag är hemma krasslig från jobbet så passar det ju bra att krypa ner under täcket och låta mig sövas av Linbabas äventyr, efter att ha kollat Momondos biljettpriser till New Dehli och räknat på hur många lediga dagar jag tror att jag kan få i vår…

Annonser

One thought on “Shantaram eller resan till Indien

  1. Pingback: Glädjens stad | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s