Home

bild(1)

Den har inte kommit ut i pocket än men ändå har ”alla” läst den och det är inte bara i min bokcirkel som Elena Ferrantes Min fantastiska väninna ska diskuteras. Samma fenomen som med Stoner, som låg på någon bestsellerlista och vips så var den i var mans (kvinnas) hand, men inte är det årets roman inte, inte enligt mig i alla fall. Köpte den engelska versionen; tänkte att jag skulle spara in pengar och passa på att underhålla engelskan, men jag kom inte ens in i texten – sida upp och sida ner med beskrivningar av Lila (eller så är min engelska inte tillräckligt bra 😉 ). Å ena sidan handlar den inte om något, å andra sidan handlar den om allt och historien skapas i utrymmet/spelrummet mellan de två flickorna som växer upp tillsammans, i Neapels arbetarkvarter. Båda har de allt vad den andra drömmer om och särskilt Elena som hela tiden ser upp till och jämför sig med Lila, är för det mesta missnöjd med sig själv. I hennes ögon är Lila perfekt och det är ett ständigt berättande om hennes briljanta väninna.

De andra i bokcirkeln var helt sålda och kom till och med med förslaget att läsa nästa del som nästa bok, men jag lyckades förhindra detta ;). Visst kommer jag efter hand in i texten, visst är den en fantastisk skildring av livet i ett kvarter utan solljus där man aldrig varit vid havet fast Neapel är en hamnstad och visst kommer jag att försöka få tag i nästa del, men jag ställer mig ändå något frågande till allt översvallande beröm den har fått överallt.

Det är Elena som berättar, men det är inte Elena det handlar om. Eller så är det det, men vi får Elena genom hennes berättelse om Lila, som hon både beundrar och avskyr – klassisk tonårsavundsjuka – hon är allt som Elena inte är,  enligt henne själv. Men ju mer jag läser desto mer tänker jag att det är Elena som är fantastisk. Lojalare och vänligare väninna tror jag Lila har svårt att hitta, särskilt som hon beter sig. Elena får toppresultat i skolan trots lånade böcker och noll stöd hos omgivningen. Fast hon kan så mycket och fast hon har så mycket att säga så reduceras hon ofta till åhörare till någon av de pojkar som också studerar, som flicka ska hon beundrande stå bredvid och få dem att lysa.

Vi diskuterade att den svenska översättningen av titeln L’amica geniale inte riktigt är rättvisande. Fantastisk och genialisk är inte synonymer. 

De lever i en hederskultur, en sådan som vi idag förknippar med muslimska länder i Mellanöstern, inte med Italien. Äktenskapet är inte ett beslut mellan två unga förälskade, utan en ren affärsuppgörelse mellan två familjer (och i den uppgörelsen är Lila genialisk). Om kvinnan ska vara ett eftertraktat handelsobjekt, måste oskulden bevaras, till varje pris. Bröder, fäder, kusiner och killkompisar vaktar flickorna frenetiskt och minsta misstanke leder till våld.

Både Elenas och Lilas liv innehåller för övrigt mycket våld.

Framtiden är utstakad och ta hand om barnen är kvinnans lott. Mannen däremot kan fortsätta sitt liv i frihet och skaffa en älskarinna om han blir uttråkad hemmavid. Så länge flickorna går i skolan så är de fria, men ju äldre de blir desto svårare har de att motivera för sina familjer att det är värt att låta dem studera. Lila tvingas sluta. Men hon har sin skönhet och dragningskraft på männen och hon väljer den med mest makt och pengar i kvarteret. Pengar är en biljett till friheten. Elena har sin frihet i skolan och sina studier.

 

Lite intressant är att Elena Ferrante är en pseudonym och har varit det sedan 1992 (!). Jag blir nyfiken på varför. Det är ovanligt i vår tid där ett författarskap ofta bygger på ett synligt liv: kändisskap och deltagande i kulturevenemang och sociala medier och uppenbarligen har hon (han?) talang för att skriva eftersom hon har gett ut ett 10-tal böcker, vad är det som gör att man väljer att skriva under pseudonym..?

5 thoughts on “Min fantastiska väninna

  1. Hmm… Min kommentar gick nog vilse häromdagen. Undrar just var den hamnade istället?
    Nåväl, tack för dina ord! Jag var ju en av dom som köpte boken efter att ha läst en bra recension. Sedan harvade jag på, sida upp och sida ner, i väntan på att uppslukas av historien. Det hände aldrig. Min väninna fick låna den och hyllade boken. Jag kände mig obildad, men det släppte när jag läste dina tankar. 🤗

  2. Pingback: En oväntad kväll | Läsenär

  3. Pingback: Hennes nya namn | Läsenär

  4. Pingback: Den som stannar, den som går | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s