Home

bild (16)

Jag vet inte om det är för att jag är född på landet, och flyttade till en småstad i andra änden av Sverige när jag var tonåring, och utomlands så fort jag gått ut gymnasiet, och till en större stad i Norrland när jag kom tillbaka och skulle plugga innan jag kom till Stockholm – känslan av att vara ny, annorlunda, inte som andra, främling – har alltid varit mer eller mindre nära, och fortfarande, efter över femton år i Stockholm känner jag mig inte riktigt hemma och kan lätt identifierar mig med personer inflyttade från andra länder. Men var är hemma egentligen? Mitt barndomshem – borta sedan länge. Mina ungdomsminnen saknar geografisk förankring i nutiden. Jag har bestämt mig för att hemma är där jag har min familj. Men känslan av hemlöshet och identitetslöshet som flera av kvinnorna i antologin Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria beskriver känner jag väl igen. Även om jag inte har svart hår. Det är det som är det paradoxala i det här landet – om man har svart hår blir man klassad som invandrare och behandlad därefter, på gott och ont.

Sedan många år tillbaka arbetar jag med människor som är nya i Sverige, alltså invandrare, de kom till Sverige för några månader sedan eller något år sedan. Människor som vuxit upp här är banne mig inte invandrare och jag förstår frustrationen när någon som i princip är född här får frågan ”Varifrån kommer du..? När svaret blir Farsta så följer ”Ja, men varifrån kommer du egentligen?” Visst kanske frågan ställs i all välmening men den särskiljer och exkluderar, eller exotifierar. Jag försöker att inte ställa den frågan när jag möter människor – hellre i så fall fråga om vilka språk hon pratar; en tillgång i dagens Sverige och i det globala samhället.

Jag gillar att läsa människors tankar om livet och i Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria får jag sexton kvinnliga reflektioner kring dubbla identiteter, viljan att förändra och ilskan över att inte räcka till.

Den som säger att hon inte har några fördomar ljuger men jag vill inte vara nedtyngd av dem, helst lever jag utan, fast jag vet att det är omöjligt…

DN:s recensent börjar med att dra paralleller till Julie Otsukas postorderbrudar i Vi kom över havet – ett kollektivt kvinnligt vi som ger röst åt att komma hit, att inte riktigt vara som oss andra… Det är bara det att det inte var de som kom hit, det var deras föräldrar och hon sätter själv huvudet på spiken genom sitt perspektiv. Och givetvis måste en solskenshistoria få lysa – den äldre mannen som blir ”en svensk farfar” till en av författarna -för att visa att det positiva genomsyrar och att det finns tacksamhet mot de goda svenskarna. Själva kärnan i problemet undviks.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s