Home

bild (8)

De fördrivna är Miriam och Filip och deras lilla dotter i det vackra huset på Sicilien. Det hade kunnat vara perfekt; de har allt – varandra, drömhuset, lyckade karriärer, ekonomi – i stället trampar de missnöjda runt och dövar tristessen och vantrivseln med gin, sömnmedel och cigaretter. Och tycker synd om sig själva, det är det värsta. De har alla förutsättningar för att vara lyckliga men är oförmögna att ta till vara på sina privilegier.

Hela familjen har mycket svårt för värmen, det är svettigt, kvavt, värmeutslag, hett och jag vet inte allt och jag undrar vad som fick dem att välja just Sicilien för husköpet – men kanske var det platsen som bäst passade Filips konstnärsimage och Miriams avhandlingsarbete vid ”skrivbordet med utsikt över dalen”. Det är hälsosam medelhavsmat boken igenom – grillad fisk, oliver, ångkokta grönsaker och böckerna ligger på rätt plats i ateljén när journalisten kommer och fotograferar.

De fördrivna är också de flyktingar som kommer med båt till Europa. De ser varken Miriam eller Filip röken av och ingen av dem är heller intresserade av vad som pågår parallellt med deras lilla (falska) idyll, några kilometer från deras hus med mimosaträd. Det framgår tydligt att de borde bry sig, det finns en väldig distans till romanpersonerna i berättandet. Ingen av dem är särskilt sympatisk och jag undrar över vad som inspirerat Negar Naseh.

Det är väldigt mycket krackelerad yta i  De fördrivna och hon gör det bra, jag sträckläser. Och förfasas.

Filip är snäppet mer sympatisk än Miriam, som jag inte skulle vilja spendera en minut med. Moderskapet verkar ta fram Miriams och hennes systrars värsta neuroser och rädslor och i trygga länder som Sverige börjar mammorna oroa sig för plötslig spädbarnsdöd, bilolyckor, näringsbrist, sömnsvårigheter. Det inrutade livet kring barnet med allehanda regler och rutiner måste vara extremt påfrestande för den som lever nära det.

Jag räknar dagarna till mina sex veckor vid havet i sommar. Jag kommer väl antagligen inte heller se några båtflyktingar, där vårt hus ligger är det flera mil både till Bodrum och till  Izmir. Alla mina afghanska elever har åkt båt från Turkiet till Grekland, så blunda för sanningen gör jag inte. Jag vet att när jag sitter på terrassen med något kallt i handen så har andra lämnat allt.

Läs mer i  DN:s recension.

One thought on “De fördrivna

  1. Pingback: Under all denna vinter | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s