Home

RK-omslag2016

Jag tänker ofta på vilken otrolig tur jag har som vuxit upp i ett rikt land långt ifrån krig, fattigdom och svält. Jag vet inte hur det är att förlora mina närstående (åldersdemens räknas inte riktigt dit va..?) och jag vet inte hur det känns att lämna allt för att det är den enda utvägen

Du kunde varit jag berättar om dem som inte haft lika mycket tur.  Boken är skriven av Barbro O’Connor på Röda Korset och handlar om hennes erfarenheter av att möta traumatiserade flyktingar.

Varje dag träffar jag dem; ungdomarna som har tagit sig från en världsdel till en annan helt ensamma – med bil, med tåg, till fots. Nu börjar deras historier komma fram. Nu börjar språket räcka till. Ibland vill de prata, ibland vill de inte prata och jag vet inte hur mycket jag ska fråga. Jag vet inte vad jag ska säga när de berättar att de suttit månader i isoleringscell och blivit torterade. Jag får höra om våldtäkter och övergrepp, jag får höra om föräldrar som blivit skjutna och vänner som blivit dödade vid gränsbeskjutningar. De flesta kom hit i kläderna de hade på kroppen. Ingenting mer. Jag kan knappt föreställa mig hur det är att ha ingenting.

Jag är lärare. Jag är inte kurator eller psykolog, men jag är medmänniska. Det är omöjligt att inte vilja hjälpa och om jag kunde skulle jag göra allt.

Du kunde ha varit jag ger förståelse för varför elever inte dyker upp på utflykter, varför det går långsamt att lära sig, varför de plötsligt inte orkar, varför deras ansikten är som förstelnade ibland och varför de inte klarar av att stanna i klassrummet.

Häromdagen firade vi ett nytt ben. Det applåderades och gratulerades till den nya protesen och ägaren sken som en sol! Han hade väntat länge, så länge jag känt honom. Det är så absurt men det är skönt att få skratta och vara glada tillsammans. Vi firar födelsedagar också förstås. Men allra, allra gladast blir jag när någon av dem fått sina sista siffror i personnumret och alltså får stanna. Då finns det en framtid att sikta mot. Jag fasar för den dagen någon av dem inte sitter där och måste åka tillbaka.

Att känna väntan

Att känna väntan

Och att känna längtan

När trädens blad inte rör sig

 Och solen går ner

Att känna väntan

Och att känna längtan

När natten visar sin makt

Och snökristallerna växer utanför mitt fönster

Då är det lätt att känna kylan

Det är svårt att vänta

Kom till mitt rum

Mitt rum är mörkt

Kom till mitt rum och tänd ett ljus

Låt mig inte känna väntan

Kom, jag väntar

Abu Leith, Irak

Låt oss vara de ljus vi kan för varandra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s