Home

how-to-be-single-movie-review

När jag ser en film och hela tiden tänker på en annan, eller snarare sex säsonger av ett program och två filmer och en kommande (?).

Fyra unga singelkvinnor i storstaden New York. Vi har en kvinna, hon som berättar historien, som ensam flyttar in i första egna lägenheten, en helt fantastisk bohemisk sådan med läshörna (jag ser Carries skrivhörna) i fönstret. Hennes väninna är mycket glad i alkohol och sex (en fetare och billigare version av Samantha) och i varje scen är det en ny man i en ny lägenhet. Den tredje kvinnan är hon som längtar efter barn, men inte har någon man och alltså måste ta saken i egna händer (Miranda var också ensamstående mamma i princip alla säsonger). Hennes syster som trånar efter att gifta sig (Charlottes ständiga dröm) och slaviskt följer sitt recept för att träffa någon.

Jag såg How to be single i förrgår och jag har svårt att komma ihåg detaljerna. Storyn och skådespelarna var inte mycket att hurra för, men jag förmodar att man velat göra en modern version av ett klassiskt koncept – nämligen Sex and the City, min favoritserie som jag aldrig tröttnar på :).

sex-and-the-city

Vissa scener är identiska – som t.ex när Alice uppmanas att ”ansa därnere”, något som Samantha påpekar för Miranda när de är på Carries ”smekmånad” i Mexiko och förlossningsscenen känns också bekant; väninnorna får assistera… Miranda tränar inför maraton; Alice tränar inför att bestiga Grand Canyon…

Sex and the City är inte riktigt uppdaterad, det märks att den är från 90-talet – ett liv utan smartphones och sociala medier. Det går inte riktigt lika snabbt. Men där finns någonting annat än att träffa män som är så mycket viktigare – livslång vänskap, att leva sin dröm, att njuta av livet och kärleken till staden. Männen finns där eller saknas men någonstans är de utbytbara; det är du själv som räknas.

Antagligen har jag blivit gammal, men när jag ser de unga kvinnorna bokstavligen hälla i sig alkohol – så mycket att de har minnesluckor dagen därpå, däckar på golvet och vaknar upp med jointar i håret, hoppar i säng med första bästa efter fem minuter, tycker jag inte att det är särskilt självständigt och frigjort utan mest sorgligt. Det är som om kärlek, närhet och sex inte betyder något utan konsumeras i en rasande fart, som allt annat i samhället, som snabbmat, lätt fånget lätt förgånget.

Det var bättre förr 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s