Home

pamuk

Äntligen läser jag Orhan Pamuk! Det har faktiskt grämt mig att jag aldrig lyckats ta mig igenom något av honom, jag som älskar Istanbul och ändå levt med den turkiska kulturen nära mig i flera år. Men till slut fick jag min belöning och även jag får vara med i nobelprisläsarnas skara 😉

En främmande känsla handlar om Mevlut, en gatuförsäljare från Konya som flyttar till Istanbul som tonåring. Jag får följa hans liv från mitten på 60-talet fram till och med i början av 2000-talet och Turkiets nutidshistoria och kultur vävs in på ett naturligt sätt. En turkisk man är aldrig bara en person, han är ett kollektiv, hans familj och släkt, en historia och detta åskådliggörs genom att Pamuk låter alla runt omkring honom också få en röst. Det skulle kunna bli rörigt men genom att helt enkelt sätta ett släktträd i början av romanen och sedan skriva namnet på den röst som ”talar” är det lätt att följa myllret av tankar och händelser, för ett myller är just vad det är – som Istanbul och som livet i sig.

Det finns alltid flera sidor av saker och ting och jag gillar när jag får båda versionerna av till exempel en konflikt i ett äktenskap. I de flesta romaner får bara en röst göra sig hörd.

De mest avgörande händelserna i livet behöver inte vara ens egna beslut. Mevlut blir kär på ett bröllop i en ung flicka och börjar skriva kärleksbrev. När det sedan efter några år är dags att röva bort bruden (eftersom han inte har råd med hemgift) sitter fel flicka i skåpbilen, ett oreparabelt misstag, men som visar sig vara ett riktigt lyckokast. Mevlut och Rayiha passar väldigt bra ihop och kärlek uppstår. Sanningen om breven ligger dock kvar och skvalpar hos de båda och andra inblandade, som ett gruskorn i skon som vägrar att försvinna. Jag funderar över varför Pamuk lägger en sådan vikt vid dessa brev, symbolen för förälskelsen i förälskelsen, föremålet i sig är mindre intressant, som en hägring i öknen, men kanske vill han visa hur viktig kärleken, eller drömmen om kärleken, är för människan..?

Livet är inte lätt för den som arbetar på gatan. Jag hoppas och hoppas att Mevlut någon gång ska lyckas; år efter år kämpar han på med sina långa arbetspass, tunga ok, slitsamma kvällspass, förnedrande utskällningar och förlorar sina tillgångar och får börja om från början, gång på gång. Han får slita hårt för mat och hyra för sin lilla familj och de har inte så mycket extra utöver livets nödtorft. Men ändå är de lyckliga. Och det är väldigt väldigt långt ifrån trygga livet i Sverige med fast jobb, bostadsrätt, sjukförsäkring, a-kassa och pension. Värt att påminna sig om är att är inte heller är för hundra år sedan, det är bara några årtionden sedan, och varje gång jag är i Istanbul eller i Turkiet så ser jag dem, människorna som drar omkring sina vagnar och säljer. I tusental. Hela Istanbul är fullt med människor som försöker skapa sig en bättre framtid genom att sälja. Varor och tjänster, från handen, från gatan, från vagnen, från hålet i väggen, från lilla butiken, från stora butiken, från enorma butiken. Alla dessa varor som packas upp, packas ned, fraktas hit, fraktas dit, lagras här, lagras där gör mig svimfärdig och det slutar med att jag inte köper någonting. Men glatt tuggar vi i oss simit, fyllda musslor och nötter från någon som säljer på gatan.

Jag har inte en aning om hur det är att vara Mevlut, men i En främmande känsla lever jag hans liv.

Det är bara kärleken som kan mildra melankolin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s