Home

bild(1)

Det är 1979 och snart nyårsafton och 1980; ett i människornas ögon ödesdigert årtionde då tekniken ska ta över världen, och om inte robotar, raketer, kärnkraftverk gör det så gör religionen det. Det är oklart vilket av dem som är värst.

Alya bor i staden Alger i den kommunala Bostaden och hon tänker mycket och texten består mestadels av alla hennes tankar, i långa associationsrika meningar som är mycket lätta att tappa bort sig i. Jag tvingas läsa översiktligt men om jag inte fördjupar mig i detaljerna så blir texten njutbar. Jag stör mig på att jag inte vet hur gammal Alya är men jag gissar på 16 och jag stör mig också på att jag inte får veta mer om varför Sami försvann, pojken i grannhuset som så mycket av innehållet kretsar kring. Eller som hon uttrycker det själv ”Så då bestämde jag mig för att skriva i anteckningsboken varje dag. Berätta allt för Sami. Så att han vet. För det är ju sant att det är viktigt med ord, de blir kvar när en hel tankevärld plötsligt bara försvinner.” Det är något av en skolflickas fragmentariska berättelse och tankar, men skrivna av en betydligt mognare röst, i efterskott.

Rädslan för att vara betydelselös.

Enstörig är Nina Bouraouis tionde roman och hon är stor i franskspråkiga länder, men jag har aldrig tidigare läst någonting av henne. Jag minns att min väninna brukade läsa och recensera henne i början av 2000-talet, jag hittar dock ingen av hennes recensioner att länka till :(. Originaltiteln är Sauvage – ett ord med en helt annan betydelse än ‘enstörig’ och någonting med ‘vild’ hade faktiskt passat bättre – kanske ‘otämjd’..? Även om Alya är en enstöring som helst undviker mänsklig kontakt.

Jag älskar beskrivningarna av hennes existentiella tankar, som jag känner igen mig  mycket i och ofta funderar på.

”Varje kväll när jag släcker ljuset tänker jag på alla varelser som myllrar omkring som insekter på Jorden och jag säger inom mig att vi alla tillsammans utgör en jättelik organism, som livnär sig, producerar, reproducerar sig, förstör, att vi alla är likadana, vi har skratt och gråt, glädjeämnen och sorger, och det är just det som jag är rädd för, så då går jag upp igen, och från mitt fönster spionerar jag på familjen Grango som också blir större, för varje år, och jag säger inom mig att alla barnen i familjen gör samma resa, föds in i samma historia och ska skapa sin egen historia, men varje gång blir det samma sak, varje gång kommer de att gå in i den ofantliga organism som miljarder samlade organismer utgör.”

”Så då tänker jag att vår stad är som en enorm amfiteater om natten. Att alla ska gå sin egen väg tills dagen gryr. Att somliga kommer att välja fel väg. Att somliga inte kommer att se dagens ljus den 1 januari 1980. Att livet består av en blandning av slump och öde och att man måste låta det hållas för man kan inte bekämpa tiden. Och om man försöker så går man alltid besegrad ur den striden, och försvagad. Jag undrar om utomjordingarna också har sina övergångar i tiden, fast jag är säker på att deras tid är snabbare eller mer sammansatt än vår. Den kanske bara består av nu eller bara av framtid. Deras liv kanske bara är en radda projicerade bilder.”

Eller kortfattat: människan är en fis i rymden – vad är meningen med livet? Vad är tid egentligen? Så där ser språket och meningarna ut i Enstörig … Jag får inga svar men trösten är att jag inte är ensam.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s