Home

bild (2)

Jag är fast efter bara några sidor. En sådan där roman man sträckläser. Jag tänker inte ens på att det är en man som har skrivit Domaren; och det är stort – sällan en kvinna kan porträtteras på ett realistiskt/fängslande sätt av en manlig författare. Och jag som sa till de andra i bokcirkeln att jag ville läsa en kvinnlig författare av just den anledningen 😉 Jag hade aldrig hört talas om Ian Mc Ewan men vilken bok!! Jag är tacksam över chansen att läsa en bok jag aldrig hade fått för mig att läsa annars!

Fiona är 59 år och domare och en dag kommer hennes man hem och ber henne om en tjänst – hennes tillåtelse att uppleva passionen en gång till, fast inte med henne då utan med unga älskarinnan. Det var tacken för alla år tillsammans (och minsann hade de inte haft sex på 7 veckor och 1 dag) och Fiona säger tack och adjö och byter lås och plötsligt sitter hon där – ensam med alla sina tankar och grubblerier. Tur i oturen, eller inte, har hon ett jobb som kräver mycket av hennes känslor och energi och genom hennes fall får jag som läsare lära känna Fiona. Hennes arbete är stort och viktigt och domstolsprocesserna är riktigt intressanta, även om jag mest är intresserad av Fiona själv och hur det ska gå för henne och hennes äktenskap.

Det regnar, det blåser och det knarrar i de gamla husen. Brasan sprakar, pianomusiken klingar  och whiskeyn hälls upp i glasen. Det känns väldigt mycket England, men väldigt mysigt hemtrevligt och tryggt, trots tragedierna.

Jag tror vi alla har suttit där; ensamma i lägenheten med en dörr som har slagit igen. Ord som är oåterkalleliga, handlingar som inte går att ångra. Vi vet att det är förbi, det är dags att gå vidare men ack så vi önskar att vi kunde vrida klockan om så bara en timme tillbaka, innan korthuset rasade. När stormen har bedarrat finns det två vägar att gå – antingen gräva djupare i det infekterade och reda ut och riskera att aldrig mötas, eller blunda och glömma och leva vidare som om ingenting hade hänt. Det sista alternativet är ofta det bekvämaste och människan har en märklig förmåga att förtränga och acceptera det som är.

Slutet? Jag blev besviken både på att den var slut (256 s) och själva slutet. Jag hade gärna fortsatt att följa Fiona…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s