Home

bild(7)

Efter att precis ha läst Kallifatides senaste så är språket i Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns en ren njutning; jag simmar i orden och meningarna som om det vore en film, ett youtube-klipp från verkligheten. Det är inte alls som jag minns Ett öga rött, som jag faktiskt knappt minns, som kom ut på 90-talet, fast när jag googlar var det visst 2003. Se där vad minnet sviker. Men jag ångrar att jag inte läste hans böcker däremellan och jag undrar hur jag kunde missa hans brev till Beatrice Ask 2013, DN:s mest delade artikel genom tiderna – i högsta grad aktuell i och med de nya gränskontrollerna – för att stänga ute och stänga in Sverige och svenskarna.

Jag tycker dock inte om känslan av att vara en läsande idiot – de första 50 sidorna måste jag läsa två gånger för att någorlunda fatta vad det handlar om, och ändå har jag svårigheter i fortsättningen. Det är hela tiden olika berättarperspektiv, skilda åt med asterisker, och det är Samuel som är försvunnen. Någon försöker ta reda på vad som har hänt och texten är svaren på denna Någons frågor. Sådana texter skiljer agnarna från vetet – bildade läsare från obildade – och jag kämpar på ;). Khemiri kommer garanterat att få Augustpriset.

Jag lyckas i alla fall efter ett tag klura ut att denne Någon är Vandad, och texten handlar lika mycket om Vandad själv som om Samuel. Förutom Samuel och Vandad är det Laide och Pantern, unga medvetna storstadsmänniskor, världsmedborgare. Stockholm är för litet, i stället flyttar man till Berlin. Flyktingpolitiken suger, i stället öppnar man ett eget boende för misshandlade gömda flyktingar. Klasskillnader suger, i stället ger man bort halva sin lön och bjuder på hyran åt en kompis som inte har jobb. Bostadsrättssystemet är helt galet, i stället bor man i hyresrätt (fast ingenstans nämns hur man har kommit över kontraktet).

Jag vägrade att bli en av dom som fastnar i en stad bara för att det är bekvämt, som träffar någon och belånar sig och köper bostadsrätt och inbillar sig att det här rövhålet till stad med sina nervösa baristor och kändiskåta bartenders och rasistiska dörrvakter och inskränkta politiker och bonnläppiga poliskår är normen, som glömmer bort att Stockholm är en avart, en liten jävla håla befolkad av bönder, högt uppe i norr, en stad helt utan betydelse, som är så rädd för sin egen skugga att människorna inte pratar med varandra ens när tunnelbanan står stilla i en kvart i en tunnel. Det är den enda staden i världen där spädbarn lär sig hur man undviker blickar.”

Man är hela tiden lite bättre; lite mer världsvan, lite mer human, lite mer generös, har lite roligare än andra och kärleken och vänskapen måste också vara något av det extraordinära för att duga, i det här fallet en destruktiv svartsjukehistoria mellan Laide och Samuel som är dömd att misslyckas. Generositeten och Humanismen blev inte heller vad de skulle, dumma människor blir utnyttjade av beräknande. Man maxar sina upplevelser, antecknar nervöst för att inte glömma, kanske kan upplevelserna användas senare, för det är väl upplevelserna som skiljer oss från varandra..?

Människans sämsta sidor träder fram; girighet, högmod, svartsjuka och minnet är selektivt, mycket selektivt. Det som inte sägs är det som är mest relevant och att läsa Allt jag inte minns är som att lägga pussel med osynliga pusselbitar som har nyckelplatser i helhetsbilden. Jag känner mig ibland som Samuels mormor som hamnar på dementboende, jag får bara inte ihop det. Just avsnitten om henne är extra jobbiga att läsa för mig. Imorgon flyttar pappa in i sitt, det permanenta. Igår var vi där och ordnade med gardiner och möbler. Lukten var fruktansvärd, busshållplats till slutstation Döden, men i entrén står en stor skylt med reklam för det privata vårdbolaget där man kallar dementboendet för ”livsstilsboende”. Jag tycker det sammanfattar ganska bra både hur vårt samhälle ser ut och handlingen i Allt jag inte minns: vi pratar inte om sanningen, vi redigerar verkligheten, betalar för det vi tror på och i botten finns ett företag som tjänar pengar på vår okunskap.

Läs gärna också Annika Rabes recension i Expressen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s