Home

bild(5)

”som nog egentligen är en turk eller kurd eller pers, kan liknas vid en avfallsprodukt. En felmarginal som ingår i beräkningarna, som felmonterade bilar i budgeten på en bilfabrik, en nödvändighet för profiten eller om man så vill mänsklighetens fortlevnad, tänker han själv där han sitter på sitt säte”

Så lyder första raderna på omslaget och redan där förstår man att tonen är sorgset svart i Pooneh Rohis Araben. Jag har problem att ta mig igenom den, det tar flera veckor innan jag börjar närma mig slutet, och jag är ännu inte där. Jag kanske kommer att avstå, ingenting tvingar mig att läsa klart en bok jag börjat med. Tusen och åter tusen böcker står och väntar på mig. Tiden tickar.

Den iranske medelålders ingenjören, utan namn – araben – som flyttat till Sverige för att ge sina barn en bättre framtid, som tvingades läsa komvuxkurs efter komvuxkurs utan att ens närma sig sitt yrke, och inte fick han tillbaka den familj han förlorat heller. I större delen av boken sitter han på tunnelbanan under dagtid, med andra misslyckade individer utan arbete, sjukskrivna, och filosoferar över det Sverige som är ack så kallt, grått och känslomässigt kyligt. Tankar fyllda av skuld för att han inte kunde uppfylla sina drömmar.

Yasaman, den 30-åriga kvinnan som känner sig alltmer pressad av sin pojkvän att skaffa barn. Men de har liksom fastnat i att de inte kan komma överens om vilket område de ska köpa lägenhet i. Han vill ha yta, hon vill ha trägolv. Inte får hon sin doktorandtjänst heller. Blev inte livet mer än så här? Skulden över att ha allt men ändå inte vara nöjd.

Naturligtvis har Araben fått lysande recensioner; svenskar verkar älska deppiga, ändlösa handlingar där ingenting händer och väderskiftningar och naturbeskrivningar får fylla sida upp och sida ner. Araben har dessutom ett ”multikulti”-perspektiv, invandrarperspektivet, som låser upp en och annan litterär dörr. ”Både Yasaman och den namnlöse äldre mannen bär på en tärande saknad efter den de kunde ha blivit om inte omständigheterna hade tvingat dem att leva ett annat liv, på en annan plats. Ett sorts evigt pågående sorgearbete. Men romanen fångar mer än bara ett känsloläge. Den är också en levande Stockholmsskildring, pulserande av samtid och fylld av talande detaljer, skarpa iakttagelser och tonsäkra dialoger.” (recension svd) Gäsp!

Jag är ganska så säker på vad mina studerande skulle tycka om de tvingades läsa boken för att få godkänt på Sva1-kursen – men det klart, de är ju heller inte uppvuxna som ”invandrare” i det ”svenska” samhället, de förstår inte hur man blir efter många, långa mörka vintrar ;). Jag ser i alla fall hur de får jobb en efter en och ingenjörerna slutar redan på SFI-nivå, inte behöver de läsa om sina utbildningar och gå hela livet och vänta på att karriären ska sätta fart. Man kan helt klart se på sitt liv på olika sätt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s