Home

everst

Jag har aldrig drömt om att bestiga berg. Jag har aldrig provat på klättring, inte ens på klättercenter. Jag tycker inte om att frysa. Jag är ingen fan av att campa, sova ute i tält eller att vandra – det går alldeles för långsamt. Så jag förstår inte varifrån min fascination för filmer/tv-program om människor som försöker bestiga Mount Everest kommer…? Älskar serien Everest: På liv och död – som jag efter helgens biobesök tror jag måste se om, med tanke på att ruggigare tider väntar…

Men i helgen var jag alltså på bio och såg Everest – en av ytterst få filmer älsklingen och jag har varit helt överens om att se 🙂 För syns skull övervägde han även mitt andra förslag, Taikon 😉

Som vanligt är det ett antal skäggiga män från USA och en kvinna som ska försöka  bestiga Mount Everest – världens högsta berg 8848 m – en höjd där vi normalt sitter inne i en syresatt flygplanskabin. Året är 1996 – det året då flest antal människor dog under sina försök att nå toppen. Och även om jag visste ungefär hur det skulle sluta så var den väldigt spännande – spännande på ett helt annat sätt än i en actionfilm när hjälten skjuter/slåss/flyr/kör bil/ för att undkomma skurkarna.

”Under klättringssäsongen 1996 dog 15 personer när de försökte ta sig ner från toppen, vilket gör året till det med flest dödsfall på Mount Everest. Åtta av dödsfallen inträffade den 10 maj. Under dagen hade turister kommit fram till toppen så sent som klockan fyra på eftermiddagen, betydligt senare än lämpligt. När en kraftig storm tog vid blev nerstigningen mycket svår. På grund av mörkret och snöovädret gick många av klättrarna vilse. Bland de som dog fanns expeditionsledarna Rob Hall och Scott Fischer. Många av de som överlevde fick svåra förfrysningsskador. Katastrofen fick stor uppmärksamhet och skapade frågor om kommersialiseringen av Mount Everest.” (Wikipedia)

Visst kan jag se klichéerna, som Rob Halls gravida flickvän som tårögd tar farväl i början av filmen och som via satellittelefon tar adjö av sin döende man, Rob Halls godhet och självuppoffring för till exempel ”den fattiga läraren” som med sina skolbarns hjälp fått råd att delta i expeditionen, männen som offrar allt för att rädda kamraterna – allt detta gör sig ordentligt på filmduken. Blandat med lite amerikansk kaxighet, bergsklättrare som dricker för mycket alkohol i baslägren, medelålders män som inte är tränade nog och/eller har svårt för att ta order eller ens lyssna – då har vi förutsättningarna för en händelserik, gripande film om en expedition som kommer att sluta illa. Vi vet redan att det är den 10 maj.

Jag älskar starten, när flygplanet landar i Kathmandu och när kameran sveper över tågstationen med alla backpackers som har landat i Nepal för att vandra. Man behöver inte bestiga Everest; det finns gott om andra mer lättillgängliga berg. Vissa platser i Asien blir som lämmeltåg, myrstackar, oaser för alla som ska ”göra Asien” och Kathmandu verkar vara en sådan, måste prata med min väninna som varit där. Tänk Khao San i Bangkok, scenerna i The Beach och tänk 90-tal eller tidigt 2000-tal. Det var en särskild era, innan mobiltelefonerna och laptopsen  tog över. Då gick man till en resebyrå och köpte en stopbiljett och man chansade på att det fanns någonstans att bo när man kom fram efter 26 timmars flygning via Moskva och Dehli. Idag klickar vi oss fram till tryggaste och bekvämaste alternativet och bokar allt redan hemifrån även om vi låtsas att vi backpackar bara för att vi har ryggsäck. Eller så är det bara åldern, jag har helt enkelt blivit gammal 😉

Men Everest står för äventyr och som vi pratade om när vi promenerade mot Söder genom Gamla stan; livet är till för att levas och jag är övertygad om att det är äventyren som ger den där extra lilla livsglädjen; resa, dyka, åka motorcykel, surfa, åka skidor, hoppa fallskärm, åka luftballong, springa maraton… Alla upplevelser kan inte vara stora men att prova någonting nytt varje dag, om det så bara är en ny väg till bussen, gör att man håller sig levande.

Annonser

6 thoughts on “Everest

  1. Jag är helt oimponerad av bergsbestigare. Jag finner dem sjukt egoistiska. Var är filmen om sherporna som bär utrustningen? Filmen om hur man väljer att leva med en partner som riskerar livet för att stilla sitt ego? Var är filmen om nedskräpningen av alla basläger?

    • Tack för respons, dom filmerna/programmen finns också men skulle gissa att säg, bara Sveriges alla cigarettfimpar överstiger skräpet på mount everest… Planerar inte att åka dit o låta en sherpa bära upp all min packning, jag sitter hemma i soffan och tittar på avstånd

    • Jag vandrade tre dagar med min mamma när jag var runt 20 och vi sov bekvämt på hotell och åt goda middagar 🙂 men visst sjutton var d skönt o vara ute och man har värsta utsikten över vyerna! 🙂 största faran var myggen 😱

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s