Home

gen ego

En bok om självupptagna unga. En bok om föräldrar som curlar. En bok om ett system som uppmuntrar driftiga varumärkesbyggande entreprenörer. Det var ungefär så långt jag läste på baksidan av Ana Udovic Generation Ego när jag lade beslag på den på bokvagnen på jobbet. Eftersom jag själv inte räknar mig till ung längre, och inte heller har uppfostrat klart mitt barn, så kunde jag läsa på lite behagligt avstånd och reflektera vid sidan om. Trodde jag. Den här boken fick mig i högsta grad att reflektera, både över mig själv och över samhället, och jag kan verkligen rekommendera den. Dags för mig och alla andra att vakna upp innan det är för sent.

Jag surfar in på hennes hemsida udovic.se eftersom jag aldrig hade hört hennes namn tidigare. Det visar sig finnas en hel del publicerat av den frilansande journalisten och möjligheter att boka föreläsningar. Skolor och föräldrar torde vara en intresserad målgrupp för hennes analyser av de små egocentrerade i samhället. Det är bara det att egocentrismen är själva samhället, inte bara bortskämda barn i skolan som inte lyssnar på sin lärare. Kom ihåg att samhället inte är en naturkraft. Samhället är format av människor och vill vi, kan det alltid bli bättre än det är i dag.

Det finns ängsliga föräldrar, som vet allt om faror och som haft gott om tid att läsa på eftersom de fått barn sent i livet. Barnen är som vi vet, ett projekt av många. Det är viktigt att lyckas. Bara där fattar man ju att det blir för mycket av det goda; uppmärksamhet, prylar, curlande och problem med att sätta gränser. För läraren är det mardrömmen; en bunt högljudda bortskämda barn som kräver högsta betyg för ingenting.

Det finns något som heter narcissism och tro mig, jag vet vad detta betyder i praktiken, uppvuxen som jag är med en narcissistisk förälder. Udovic skriver att narcissismen breder ut sig i samhället. Ett större antal människor idag skulle alltså klassas med denna diagnos en personlighetsstörning som kännetecknas av narcissistens extrema känsla av självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattade självbild, sitt stora behov av att befinna sig i centrum, och brist på empati (wikipedia). Hon pratar om narcissismen som fenomen, och om ett samhälle som uppmuntrar narcissism.

Det finns en läroplan, som vi lärare förväntas jobba efter och vi föräldrar förväntas känna till. Just nu är det den från 2011 som gäller och där finns mycket intressant att läsa, såväl i text som mellan raderna. Något som ska genomsyra undervisningen är det entreprenöriella lärandet, hur nu sjutton det ska gå till om man är, säg slöjdlärare på mellanstadiet. Skolverket förklarar: Det entreprenöriella lärandet främjar kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta. Att vara entreprenöriell och företagsam är samma sak. Det betyder att ta tillvara möjligheter och förändringar samt att utveckla och skapa värden – personliga, kulturella, sociala eller ekonomiska. Handlar det om att ge individen möjligheter i framtiden eller handlar det om ett samhälle där medborgarna själva förväntas ta ansvar för sin ekonomi och framgång, om ett samhälle i förfall som inte längre klarar av att ge det mest grundläggande..? Själv har jag ju en språkinriktad kurs i företagsekonomi och det talas hela tiden om entreprenörskap, har dock inget minne av när jag själv gick kursen för sådär drygt tjugo år sedan att man förväntades öppna eget. Då var det mer lära sig bokföring för att arbeta åt någon annan. Udovic frågar sig hur många som egentligen vill öppna eget; vill inte de flesta ha sin försörjning tryggad genom ett tryggt arbete?

Varje ämne i skolan har sina mål, det är mot målen vi arbetar. Varje elev förväntas känna till målen och fokusera på att nå dem. Bara det att målet inte alltid går att formulera tillräckligt konkret – när är ordförrådet till exempel tillräckligt varierat för en person som går en svenskkurs? Jag skulle säga att ordförrådet behöver utvecklas hela livet, men jag bedömer inte elevens förmåga att lära sig nya ord. Jag bedömer hans förmåga vid en viss tidpunkt. Relativt väl fungerande – vad innebär det? En intressant aspekt av målstyrning är alltså att det där inte vägen dit som är intressant, utan resultatet – och ett målstyrt arbete främjar inte samarbete, våra målstyrda styrdokument uppmuntrar egoism.

Måste vi arbeta? Hur mycket behöver vi arbeta? Politikerna pratar hela tiden om att sätta människor i arbete, rätten till arbete och hur de ska hitta lösningar för att skapa fler jobb. Samtidigt som många som jobbar håller på att jobba ihjäl sig, barn, hem och fritid hinns inte med. Det löser politikerna med Rot och Rut, det skapar också fler arbeten. Udovic för en mycket intressant diskussion kring ämnet och visar på att vi kanske inte alls behöver arbeta så många timmar vi som arbetar, för vad gör vi på jobbet egentligen..? Hur effektiva är vi? Skrämmande många slösar sin tid på meningslösa saker. Möten för mötenas skull. Pappersvänderi in i absurdum. Arbeta för att tjäna pengar för att kunna konsumera, samhällets ekonomi vilar på konsumtionen. Det är så sjukt det kan bli och det är här Udovic bok blir riktigt angelägen i mina ögon; när hon lyfter perspektivet från en egocentrisk individ till ett samhälle i förfall.

Det en person konsumerar idag konsumerade tjugo personer på 1800-talet. Det tjugo personer arbetade med då gör en människa idag. Den logiken är glasklar – om vi konsumerade mindre skulle vi behöva arbeta mindre; de flesta timmar vi arbetar går till att konsumera saker vi inte behöver. Själv är jag inne på min tredje månad av köpstopp (undantaget saker min son behöver och presenter) och det är riktigt befriande måste jag säga, behöver jag något köper jag det begagnat, då tär det inte på jordens resurser.

Är det politikerna som har makt att förändra? Eller är det andra grupper som är lösningen? Just lösningar är det svåra i kråksången och alla de frågor som Udovic hinner diskutera i Generation Ego behöver en lösning, helst igår. Om jag då förändrar mig själv, jag blir till ett vi, vi blir till ett samhälle – ett samhälle som inte uppmuntrar egoism, då kanske vi börjar närma oss, eller som hon avslutar:

Ett jag kan inte förändra någonting. ett vi kan förändra allt.

Varför blir jag inte förvånad när jag läser recensioner av henne i DN och GP som i princip sågar boken; trampade hon på en känslig tå? Kanske är recensenterna i 30-årsåldern, har små curlade barn och bor i bostadsrätt och ägnar helgerna åt att bygga sitt varumärke a k a shoppa märkeskläder. Vad vet jag 😉

Annonser

3 thoughts on “Generation EGO

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s