Home

den vita staden

Den vita staden. Ett vintervitt Stockholm, även om gatunamn och platser är utelämnade. Det är kallt, det är grått, det är vinter och här finns naturskildringar så det räcker och blir över. Det som inte finns är varför, hur och vad. Jag minns att jag även undrade över poängen när jag läste Karolina Ramqvists Flickvännen. Nu undrar jag samma sak i uppföljaren.

Flickvännen Karin har blivit mamma och i Den vita staden sitter hon ensam och övergiven i hans tolvmiljonersvilla fylld med märkeshandväskor, kläder och skor. Jag tar för givet att han är död, även om det inte sägs rakt ut. Helt ensam är hon dock inte; hon hann föda hans barn: Dream. Drömmen om ett bättre liv? Karins passivitet provocerade mig då och ännu mer nu; hon har ju för sjutton ett barn att ta hand om! Jag ser framför mig hur hon sitter inne i villan i modersmjölkfläckig morgonrock och röker cigarett efter cigarett medan barnet kryper runt i smutsen. Det har gått månader sedan John försvann och Kronofogden ska mäta ut huset. Till slut, efter 150 sidor, vaknar hon upp och tar sig in till stan. Fortfarande får jag dock ingen förklaring till vad hon tänker göra.

Det jag får mest av i Den vita staden är kroppsvätskor; det är modersmjölk, avslag, bajs och sperma, sida upp och sida ner. Otaliga beskrivningar av Karins bröst och bristningar och hon ammar sig igenom vardagen. Det är smutsigt – dammigt, disk som stinker, fläckiga fönster, bord och bänkar. Hon tröstar sig med cigaretter och då och då kommer pizzabudet med pizza som hon äter med händerna och betalar för i natura. Ute är det kyligt, blåsigt och halt. Karin halkar i sina stövletter i snömodden när hon tar paraplyvagnen in till stan för att söka upp Johns gäng, den före detta familjen. Nu vill såklart ingen kännas vid henne, ingen kan tänka sig att sponsra hennes luxuösa liv som hon var van vid tidigare. Någon slags idé finns, oklart vad, men hur det går för Karin får vi inte veta; det bådar för en uppföljare som jag säkert kommer att läsa, bara för att. Det finns något fascinerande i temat ”I väntan på Godot” – den meningslösa väntan på det meningslösa slutet.

Karolina Ramqvists böcker retar mig: passiva kvinnliga huvudpersoner som lever i kölvattnet till sina män. Det de har är sin skönhet; en något tidsbegränsad valuta. Själv poserar Ramqvist på baksidan av omslaget i halvöppen vit, lite genomskinlig blus och röda läppar. I DN:s recension får hon stående ovationer för hennes porträtt av Karin och sitt författarskap ”en av Sveriges riktigt intressanta yngre författare”. Jag kan inte låta bli att tänka att det såklart är någon av hennes vänner som skrivit recensionen, alla känner alla i kultureliten och vad jag minns jobbade Ramqvist hårt på 90-talet för att bli någon i rätt kretsar. Men vad vet jag.

Jag läste boken på stranden i ett 30-gradigt Turkiet och det är höst, oktober, och det är bara en tidsfråga innan vintern är här. Jag blir ännu mer övertygad om att livet inte bör levas i ett kallt och mörkt kylskåp och att bristen på sol gör någonting med människorna i landet. Hade Jag varit Karin hade jag sålt av alla handväskor, skor, möbler och köpt en enkel flygbiljett till Asien, betalat för ett billigt boende och levt på stranden med mitt barn. Efter ett halvår i solen hade garanterat en lösning visat sig. Den boken hade varit mer intressant att läsa.

5 thoughts on “Den vita staden

  1. Oj, oj, jag har köpt flera av Ramqvist böcker men inte läst än. Nu börjar jag tveka. Det åker definitivt längre ner i högen för att ge plats för andra på toppen.

  2. Pingback: Det är natten | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s