Home

bild(3)

Jag önskar att boken fanns 2003 när min son föddes, eller åtminstone 2004 när han fortfarande var bebis, då hade jag fått bekräftelse på att mina tankar och känslor inte var unika. Jag var mycket arg på den tiden. Livet var mycket orättvist. Att bli mamma är inte helt okomplicerat. Har ett svagt minne av att jag läst delar av den, eller åtminstone bläddrat i den eller så är det mina väninnor som pratat om den, för Bitterfittan av Maria Sveland kom ju redan 2007. Men det är väldigt intressant att läsa den ”så här i efterhand” för nu ser jag saker i ett annat perspektiv.

Sara är förbannad för att hon blir behandlad annorlunda som flicka, som kvinna, som mamma, som student och som yrkesarbetande – saker som varje person med kvinnligt kön känner igen och kulmen på hennes ilska blir när hon föder barn och försöker få ihop vardagen med sin man, som sviker henne gång på gång – i egenskap av att just vara man, att ha en ojämn siffra i näst sista siffran i personnumret. I det ojämlika är de inte Sara och Johan, de är nummer i strukturer, som är mycket större än bara de två. Hon har blivit en riktig bitterfitta, något hon aldrig önskat, men hon är bitter, bitter, bitter. Att läsa om Sara är dock en upplyftande sysselsättning, och jag skrattar igenkännande åt huvudet på spiken-formuleringarna.

Tänker man för mycket på orättvisor och strukturer blir man  väldigt trött. 2003-2006 gick jag runt som en zombie och levde i orättvisan, för orättvist var det verkligen och jag höll på att bli bitter. Jag skilde mig och vips var problemen borta 😉 Bara det att problemen egentligen inte ligger i könsrollerna, utan i det samhälle vi har byggt upp där paret med barn är en isolerad ö, utan kontakt med tidigare generationer, utan skyddsnät och avlastning. Det sociala välfärdssystemets baksida. Det klart att det går åt skogen.

Det kostar mycket energi att gå runt att vara arg. Ilskan kanske är en förutsättning för att förändra, men den tär. Tänker ofta på det när jag ser arga inlägg i bloggar och på facebook – ilskan drabbar oftast inte den/det den är riktad mot, bara den som äger känslan. Och de flesta gör inte som Maria Sveland – deltar i det offentliga rummet genom artiklar, debatter och böcker utan de förstör sina egna liv genom att bli passiva, äta för mycket, träna för lite, umgås med fel människor, inleda destruktiva relationer.

Sara är runt 30 år och hennes tankar är en 30-årings. Hennes tankar är också en persons med en fot i varje klass – ena foten kvar i en uppväxt i en dysfunktionell arbetarklassfamilj, andra foten i den akademiska journalistvärlden. Det blir för mig väldigt tydligt när Sara ska intervjua den 20 år äldre Suzanne Brögger och hon blir förbannad för att Brögger inte är arg på patriarkatet utan bara tacksam, tacksam för att de hon älskar finns där och är friska. Det är precis så jag känner; i stället för att vara arg på att mannen i mitt liv inte är en tankeläsare, inte gör exakt lika mycket i köket som jag, så är jag oerhört tacksam för att vi funnit varandra, vill vara med varandra, att han lyssnar och förstår, att han försöker och tusen andra saker som han gör för mig. Han kan inte rå för att han är uppvuxen i en struktur som är formad i generationer. Jag kan inte hjälpa att jag är uppvuxen i en annan, som även den är formad i generationer. Vi kan inte rå för vad vi tar med oss i bagaget från uppväxten. Vi kan bara göra bästa möjliga av det vi fått att förvalta.

Jag är också tacksam för att jag i det här landet kan bo själv, kan uppfostra min son själv, kan klara min ekonomi själv, kan välja jobb, kan umgås med vem jag vill, kan träna vad jag vill, kan resa själv – att jag som kvinna är självständig. Det återkommer Sara också till hela tiden; man kan inte jämföra förhållandena i Sverige med hur det är i talibanländer, jo – det kan man visst. Jag har träffat alldeles för många kvinnor som lever/har levt i länder där de inte är ens i närheten av mina möjligheter och någonstans där tappar vi fokus, i stället för att försöka förändra det stora kämpar vi för millimeterrättvisa i detaljerna – som vem som får gå upp flest gånger på natten eller vem som har koll på extrakläderna på dagis. Men det ska skrivas om det, ingenting är för futtigt för att bli litteratur och som det står på framsidan ”Det borde vara lag på att alla blivande föräldrar läste den här boken”.

Så, för att sammanfatta det hela: Bitterfittan är en tröst när man är mitt uppe i det, ger en förklaring när man har lämnat det, men – det tjänar ingenting till att gå och vara bitter, gör något av livet som är just nu.

Annonser

7 thoughts on “Bitterfitta

  1. Jag läste den när den kom och insåg att vi var arga på helt olika saker i livet. Jag har en fitta men jag är ingen fitta, varken bitter eller obitter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s