Home

bild(2)

Drömmen om Italien blev sann. Förra sommaren åkte jag till Sicilien med en väninna. Vi förundrades över allt det vackra; de utsmyckade byggnaderna, den dekorativt upplagda maten, det turkosblå havet, kvinnornas dräkter och skor, naturen, ja allt. Det var en tio dagar lång orgie i skönhet och god mat och jag längtar tillbaka så fort jag tänker på Italien. Amore. Jag delar min upplevelse med andra, vi pratar om värmen och om hur vi bodde och om vad vi åt och vilka platser vi besökte och om vad vi inte hann med, vad som väntar nästa gång. För en nästa gång måste det bli, det har jag lovat mig själv.

Ingen av oss besökte någon industristad, som råkade ligga vid kusten. Ingen av oss bodde i ett höghus i en förort. Vi träffade inte människorna som jobbade på fabriken, på verket. Vi träffade inte människorna utan framtid. Vi höll oss till turiststråken, de pittoreska kvarteren av staden, stranden. På restaurangerna satt andra som också hade råd att tillbringa ett par veckor vid havet och njuta av livet. Vinet har aldrig smakat så gott. Det närmaste jag kom en industri var när jag och väninnan skulle åka till ”en vingård” och tog tåget till Marsala och inte möttes av prunkande fält och bondgårdar utan av en siestastängd stad med stora cisternar, vinfabriker där vi vandrade runt i hettan och stanken och letade efter vår illusion. Men utan bekymmer slog vi oss ner på en enkel lunchrestaurang och åt pasta som var hundra gånger bättre än i Sverige och drack husets vin och blev berusade i eftermiddagsvärmen. Jag uppdaterade dock inte facebook med bilder från fabriken eller från serveringen, däremot lade jag säkert upp bilder med havutsikt och restauranger med mer ”italiensk” charm.

Bilden av Sverige är inte betonghus i förorten, arbetslöshet, hembränt, falukorv med snabbmakaroner och misshandelsrelationer. Nej, det är röda hus med vita knutar, midsommar, julbord med snaps, välfärd och innovationer.

I Silvia Avallones Stål får jag ett Italien jag helst vill slippa, ja ett liv jag vill slippa överhuvudtaget. Omslaget fångade min uppmärksamhet när jag valde – två lättklädda unga kvinnor sitter/ligger på en sandfärgad mur. Bakgrunden är blå och jag ser inte metallställningen i förgrunden. Jag ser bara strand, hav, blå himmel, bikini och frihet. Jag försöker bota min längtan genom att läsa.

Efter några sidor är jag på väg att lägga av. Jag undrar vilken sjuk pedofil som har skrivit den, tittar på omslaget igen och ser förvånat att det är en kvinna – de två trettonåriga flickorna beskrivs nämligen ur ett lolita-perspektiv, ett mycket närgånget sådant och jag äcklas, vilken pappa har intresse av att med kikare närgånget studera sin dotters former när hon leker på stranden med sina kompisar..?

Som tur är lägger jag inte ifrån mig boken utan jag sugs in i den miljö som alldeles för många är en del av. Livet kretsar kring Stålverket. Där jobbar fäderna, där jobbar pojkvännerna. Fruarna väntar hemma och finner sig i att makarna spelar bort hela lönen, inte kommer hem, sysslar med kriminalitet och slår dem sönder och samman – år efter år – här förändras inte saker i första taget… Döttrarna är på väg att bli vuxna och utforskar världen och sig själva. Världen är bakgården till höghuset, närmsta stranden – där inga parasoll eller turister har satt sin fot, övergivna industrilokaler och sumpiga våtmarker. Jag skulle gissa att radien där de 13-åriga Anna och Francesca har tillbringat hela sina liv är max 20 kilometer. Det är alltså en mycket begränsad värld de har tillgång till och någonstans vet de hela tiden om det. De vet vad som väntar och de har sett alldeles för mycket i sina unga liv.

Det är hela tiden så otroligt hett. Stålet är glödande hett i masugnen och maskinerna likaså och solen bränner från ovan. Det snortas kokain när man arbetar och det är bara en tidsfråga innan någon gör ett misstag med de tunga maskinerna. Hettan gör en galen, hjärnan kokar.

När jag var i Italien höll vi oss i skuggan under de varmaste timmarna, med något svalkande i glasen. Vi rörde oss så lite som möjligt.

Överallt så finns det missbildade sjuka katter, ett ben borta, två ben borta, och de lever på undantag, borde egentligen redan varit döda. Stålverket är också på undantag, det är bara resterna kvar av det som fanns på 70-talet under företagets glansdagar. Tre av fyra masugnar är nerlagda och staden lever på undantag, varslen ligger och lurar. Jag vill att Anna och Francesca ska ta sig därifrån, inte hamna i samma sits som sina mammor. Berättelsen rör sig hela tiden mot avgrunden men i stunden kan det som egentligen är fruktansvärt kännas som en befrielse.

Jag läser Åsa Beckmans recension i DN och hon använder fina ord som socialrealism för att beskriva genren och att valet av huvudpersoner är mycket medvetet – ”inom den socialistiska feminismen brukar man ju säga att arbetarkvinnor är dubbelt förtryckta, både som kön och klass”. Och visst är flickorna förtryckta, det är inte mycket till utväg som återstår.

Men när jag lägger ifrån mig boken så känns världen ändå hoppfull, de har tagit några steg närmare sina drömmar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s