Home

bild (2)

Detta är våldet i sin allra otäckaste form – förklätt i kärlek och religiös uppfostran. En flicka – Kambili – som älskar och beundrar sin far Eugene Achike över allt annat – byns störste välgörare och politiskt aktiv mot korruption och förtryck i Nigeria. En god man helt enkelt – utåt. Våldet finns mellan hemmets väggar och är inget man pratar om. Hennes mamma får upprepade missfall. Hennes bror har ett obrukbart finger. Kambili hamnar på sjukhus. Vissa familjer verkar drabbas hårdare av livets olyckor.

Det går inte att se klart förrän man får perspektiv. Kambili får träffa sin morfar 15 minuter per år; han är en avgudadyrkare – det värsta man kan vara enligt Eugene. Papa-Nnukwu är dock inte mindre troende eller gudfruktig än Eugene själv – de har bara olika religiösa ritualer. Eugenes tro tillåter inte sång, dans, musik, skratt eller lek – författarens kritik mot rigida varianter av kristendomen. Kambili har ett strikt veckoschema, liksom hennes bror, som inte tillåter någon dötid med kompisar eller slappa framför tv:n. För saker som varje tonåring gör dagligen får de straff som i Kambilis fall, nästan leder till döden.

En man som misshandlar låter en inte få tillräckligt mycket med tid för att hinna tänka själv. Eugene måste ha kontroll över allt och vara den som beundras, som en kung i sitt egenutnämnda kungarike. Men kungar får inte makten av sig själva – de förtrycker och de själ. Misshandlare lever på de närståendes energier – de själ glädje och livslust från familjen, som vampyrer. Det är när Kambili tillbringar en vecka hos sin moster som världen sakta, sakta börjar öppnas. Jag hoppas och jag hoppas att hon ska få tillräckligt mycket med syre att hon kan andas själv, att hon kan bryta den hjärntvätt hon utsatts för i hemmet. Att leva med en närstående som använder våld är att vara medberoende och det behövs avvänjning. Avvänjning tar tid, ibland alldeles för lång tid, tid som inte finns.

Trädgårdens alla hibiskusar är röda, men det finns en lila och den får stå som symbol för kampen mot frihet och förtryck. Visst blir Kambili till slut fri, men det är en frihet som kostar och jag hade faktiskt förväntat mig mer av slutet än jag fick, men ändå tycker jag mycket om boken. Den känns väldigt nigeriansk i sitt språk, massor av ord på originalspråk, ibland tappar jag nästan bort mig, men den känns så äkta. Lila hibiskus är Chimamanda Ngozi Adichies debutroman men här i Sverige har En halv gul sol fått störst genomslag – båda skildrar de Nigerias historia utifrån ett nutidsperspektiv.

Det finns en ”Törnfåglarna-historia” också – Kambili blir kär i en katolsk präst, och han i henne. Jag hoppas in i det längsta att han ska ta sitt förnuft till fånga, men det går naturligtvis inte – en präst kan inte avsäga sig sin tro – oavsett hur kär han är. Det finns alltid något i varje religion som jag inte förstår och i katolicismen är det bland annat detta. Gud är kärlek men kärleken förvägras den som viger sitt liv åt Gud – bakvänt i mina ögon.

Annonser

4 thoughts on “Lila hibiskus

  1. Så intressant. Jag har precis börjat läsa denna bok och jag trodde att jag var 10 år efter alla andra. Men jag känner mig osäker på om jag ska fortsätta just nu. Jag blir illa berörd och det blir lite konstigt när man ska slappna av på stranden. Överväger att lämna boken och återuppta den läsningen i höst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s