Home

i-djursholm-och-tensta-kindpussar-vi-varandra

Jag får låna Pontus Herins I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra, och återigen är det en bok jag borde ha läst 2008 när den kom, men men, bättre sent än aldrig… Kanske hade jag inte blivit lika upprörd då, det har ändå hänt en del på de sju år som har gått.

Titeln är lite av ett mysterium, för det är inte mycket prat om kindpussar överhuvudtaget, mer än att man kindpussar när man hälsar i vissa grupper – i överklassen och i ”invandrar”-grupper (mina citattecken, Pontus Herin skriver glatt om invandrare hit och invandrare dit och då menar ha alla som har mörkt hår som han inte tycker ser ”svenska” ut). Jag antar att han vill visa på likheterna mellan de två grupperna, de två förorterna, de två ytterligheterna – Rik och Fattig. Det han lyckas göra är att polarisera ytterligare. Det räcker med att titta på bokomslaget – en söt liten chihuahua med pärlhalsband och en blodtörstig pitbull som visar tänderna.

Rikemanspojken Pontus Herin flyttar tillsammans med sin fru Charlotte och deras lille son ut till Tensta ”på prov”. Han skäms inte ens för att skriva att han aldrig varit där tidigare, fastän han är uppvuxen i den närliggande förorten Djursholm. Det han inte berättar är att han ska skriva en bok och där gör han bort sig direkt. När jag läst halva boken förstår jag syftet med hans flytt.

Recensionen i SvD är naturligtvis positiv – inte en ansats till kritiskt resonemang. Jag blev dock mycket förvånad över att det var Lena Andersson som skrev den. Men till hennes försvar – hon bor i alla fall i Tensta, fortfarande. Var Pontus Herin bor idag behöver jag inte googla på – någonstans i den magiska fyrkanten Lidingö-Danderyd-Bromma-Djursholm. Ingen slump att kommunalskatterna där är de lägsta i Sverige.

Det är för mig obegripligt hur någon kan vara så fruktansvärt omedveten om hur olika människor/kulturer lever i Sverige, särskilt om denne någon kommer från Stockholm där invandringen började redan på 60-talet. Boken säger mer om hur ”en svensk” tänker, än om hur det är att leva i Tensta. Trots alla möten och basketmatcher Pontus Herin springer på lyckas han inte få en enda vän. Jag skulle antagligen inte heller välja honom som vän, det märks lång väg att allt registreras i en anteckningsbok som sedan ska bli en bästsäljare. Han skriver längtansfullt om hur kända och respekterade sociologerna är i Frankrike och hans tanke med boken är säkert att den ska vara en sociologisk studie som ger honom frikort på livstid till tv-nyheternas morgonsoffor. Segregation och mångfald går att göra feta pengar på, bara de senaste åren har det pumpats ut en massa skattepengar i olika integrationsprojekt, med varierande resultat.

Jag är förbannad när jag lägger ifrån mig den. Hittar ett blogginlägg som formulerar det mitt i prick – rasisten som i allra högsta grad bidrar till segregationen är Pontus Herin själv med sina inskränkta åsikter om ”svenskar” och ”invandrare”. För vem är ”invandrare”? Min son kanske? Min pojkvän? Mina kollegor? Mina vänner? Det bestämmer de själva och det är totalt ointressant. Integration är när det inte längre spelar någon roll.

Annonser

6 thoughts on “På visit i Tensta

  1. Enligt SD är jag som tornedaling inte heller svensk. Bra att veta så jag inte får för mig att jag är som alla andra svenskar. Fast hos dom kanske tysken funkar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s