Home

jurek

Det enda jag vill göra när jag läser Scott Jureks Ät och spring är att dra på mig löparskorna och sticka ut just och springa. Långt. Jättelångt. Jag sörjer över att det inte blir något Stockholm Marathon för mig i år. Jag hann inte komma i form efter maginfektionen jag drog på mig i Asien innan jul men det blir fler tillfällen, det måste bli fler tillfällen… Jag är tacksam för mina framsteg som nu betyder milen utan ansträngning, men varje helg finns den där; längtan efter de där långrundorna, som tar musten ur mig men får mig att flyga resten av veckan. Det är något magiskt med att springa, som om vi är födda till det. Ät och spring är i samma klass som Born to run, som jag skrev om tidigare och en ren inspiration och glädje att läsa.

Scott Jurek är ingen soffpotatis som plötsligt förvandlas till en ultralöpare som det står på baksidan, han har alltid tränat och rört på sig. Han har det inte lätt under sin uppväxt, och inte som vuxen heller och det är inte svårt att förstå smärtan som driver honom framåt, löpningen som blir hans ventil för all oro, ilska, sorg han bär inom sig.

Vi kämpar alla för att finna en mening i en emellanåt smärtsam värld. Ultralöpare gör det i en väldigt koncentrerad form… Vi älskar alla samma övning i självuppoffring och strävan efter transcendens. För det är vad vi alla jagar – den där zonen där vi arbetar på toppen av vår förmåga. Ögonblicket när vi tror att vi inte orkar fortsätta men ändå gör det.

För mig är Marathon jättelångt och en nästan ouppnåelig sträcka att springa, och jag lyckades inte springa hela vägen utan fick varva gång och jogging sista milen, men jag tog mig runt och den känslan det skänker ger mig styrka många andra gånger. Om jag klarar Marathon kan jag klara vad som helst. Och faktum är att jag har klarat av många saker det senaste året. Att springa längre än 42 195 meter behövs inte för mig, inte just nu i alla fall. Vad får människor att springa 160 kilometer – nästan fyra Marathon i ett svep? Om du är nyfiken på detta ska du läsa Ät och spring.

Scott Jurek springer 269,5 km och tar nytt amerikanskt rekord. Jag har gjort det jag föresatt mig. Det var dags att vila. Sedan skulle jag äta. Och sedan springa igen.

Det är enkla, vardagliga aktiviteter. Och de är heliga. Pilgrimer som söker lycksalighet bär vatten och hugger ved. Det är också enkla saker, men om man tar sig an dem med uppmärksamhet och omsorg, är uppmärksam på nuet och är ödmjuk, kan de vara porten till transcendens. De kan lysa upp stigen som leder till något större än vi själva.

Det är lätt att fixera sig vid deadlines och skulder seger och förlust. Vänner käbblar. Älskande gör slut. Människor lider. Ett 160-kilometerslopp – eller ett på fem kilometer botar inte smärta. En tallrik fylld med guacamole och grönkål kommer inte att befria någon från sorg. Men man kan förändra sig. Inte över en natt men med tiden. Livet är inte en tävling. Det är inte ett ultramarathonlopp heller, inte egentligen, även om det liknar ett.

Det finns ingen mållinje. Vi strävar mot ett mål och det är viktigt huruvida vi uppnår det eller inte, men det är inte det viktigaste. Det avgörande är hur vi närmar oss målet. Det avgörande är det steg vi tar nu…

Och tyvärr måste jag gå till jobbet snart, jag kan bara drömma om att dra på mig skorna och njuta av solen…

Annonser

3 thoughts on “Ät och spring

  1. Springa är helt plötsligt väldigt intressant även för mig. Jag drömmer inte om maror, men kanske en halvmara nångång? Just nu är milen lagom lång, ibland för lång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s