Home

samtal

Att samtala med människor är något av det mest intressanta i livet men det är också något av det svåraste ibland. Hela mitt arbete handlar om samtal känns det som; det är språket hit och språket dit och det är möten i klassrummet och möten utanför. Det är samtal ansikte mot ansikte och det är digitala sådana. Intrycken och orden bäddar in mig i en gemenskap och i ett sammanhang. Vad vore människan om hon inte fick samtala?

Det är mindre svåra samtal nu när jag jobbar med vuxna, mindre upprörda känslor och mindre konflikter. Ibland kan jag sakna det, oftast inte. I min relation jag har nu är de jobbiga samtalen få, sällan är jag upprörd, sällan känner jag mig sårad. Det var ett medvetet val; aldrig mer leva med en labil person som måste gräla för att må bra, aldrig mer leva med en person som ifrågasätter, förringar eller korsförhör.

Psykologi är så fascinerande och när jag trillar över lättlästa böcker kan jag inte låta bli att läsa och den här gången blev det Svåra samtal av Douglas Stone, Bruce Patton och Shela Heen. Alla måste vi ibland genomföra besvärliga eller svåra samtal med kollegor på jobbet eller med våra närmaste. Oavsett hur framgångsrika, duktiga och självsäkra vi kan känna oss vid andra tillfällen finns det alltid vissa situationer och samtal vi fasar för. det kan röra sig om att löneförhandla med chefen, diskutera ett personligt problem med en kollega eller bryta upp från ett förhållande. Just psykologi på arbetsplatsen är extra intressant och jag iakttar de processer som fortgår runt omkring mig. Funderar över på varför beslut fattas och reaktionerna på dessa.

Det som sägs är inte alltid det som menas. Det som inte sägs är ibland det essentiella.

Jag har märkt att jag lyssnar mer nu än vad jag gjorde när jag var yngre. Det är intressant att vara den som iakttar och tar in och ofta behövs det inte sägas så mycket, människor fortsätter att prata. Och prata. Vissa människor slutar aldrig prata, om det som rör dem själva och deras intressen. När vänner slutar fråga och det slutar bli dialog då har de övergått från vänner till bekanta. Visst är vi alla huvudpersonen i våra egna liv men monologens självupptagenhet är inte så tilltalande eller ens intressant. Jag funderar över vad det är som får vissa människor att breda ut sig verbalt, det finns garanterat någon psykologisk förklaring…

Är Svåra samtal värd att läsa? Absolut, även om jag känner igen mycket. Tekniker är svåra att ta till sig och jag blir inte en bättre samtalspartner för att jag läser boken. Men den får mig att tänka till; ofta handlar svåra samtal om någon av de tre identitetsfrågorna ”Är jag kompetent?” ”Är jag en god människa?” eller ”Är jag värd att älska?” och i svåra samtal tappar vi alla balansen – det som är skillnaden mellan oss är hur snabbt vi återfår den. Livet är också väldigt kort och det tål att funderas på vilka svåra samtal som är värda att ta upp, eller som vi sa när jag jobbade på högstadiet: ”Välj dina strider”. Det är ingen poäng att bråka om allt, det är bättre att välja ut något enstaka viktigt.

En annan klokhet, som tål att upprepas, är att jag inte kan förändra någon annan än mig själv. Människor är alltså som de är och det är upp till mig hur jag vill förhålla mig till dem.

Annonser

4 thoughts on “Svåra samtal

  1. Jag har nyligen valt att inte ta en strid. Jag kan till viss del se att det är feghet. Samtidigt vet jag också av erfarenhet att jag aldrig kommer kunna förklara min ståndpunkt tillräckligt för att den andra personen ska förstå. Så det är lite dött lopp sannolikt. Så jag lät bli.

  2. Pingback: Samtal | Absolut ointressant

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s