Home

norwe

Det är något särskilt med att läsa en underbar bok på en underbar plats. Den här resan blev det Haruki Murakamis Norwegian Wood. Hittills har han inte gjort mig besviken.

Jag går upp ett par timmar innan alla andra vaknar och sätter mig på terassen och tittar ut över bergen och staden. Jag sitter på kuddar på golvet och jag måste ha dubbla ylletröjor på mig för att inte frysa. Terassen är inglasad men temperaturen kryper nedåt noll på nätterna här i Urgup (Kappadokien, Turkiet) och solen hinner inte riktigt värma upp den förrän framåt eftermiddagen. Sakta dricker jag mitt nescafé med mjölkpulver i den lilla porslinskoppen – det är långt från kaffe latten i nespressomaskinen hemma. Pelargonerna blommar och de vita gardinerna silar solljuset. Det är så tyst, så tyst, bara något enstaka hundskall och en bil långt borta. Jag är långt borta från allt och alla och jag saknar ingenting i det ögonblicket.

Varje gång jag är hos någon som har en terass med utsikt drömmer jag om den dagen jag har min egen terass. Det är nästan synd att försvinna in i en annan värld, den utanför räcker gott och väl, men om jag nu försvinner så försvinnar jag gärna in i Murkamis japanska 60-talsvärld. Jag har inte lyssnat på The Beatles Norwegian Wood, och vi har inte internet där vi bor, men låten går som ett ledmotiv historien igenom. Det börjar med att Toru, 37, sitter på ett flygplan och hör låten spelas i högtalarna och blir sentimental – han kastas tillbaka till tiden när han var ung och läste på universitetet.

”Jag lyfte på huvudet, såg ut på de mörka moln som svävade över Nordsjön och tänkte på allt jag hade förlorat i livet. Alla de där stunderna som aldrig skulle komma tillbaka, alla människor som hade dött eller försvunnit, alla känslor jag aldrig skulle få uppleva igen”

Alltså vet jag redan där att hans kärlekshistoria med Naoko inte kommer att sluta lyckligt. Det finns ett vemod över hela historien och jag älskar det omöjliga och jag älskar hans språk. Det är en ung man, en ganska ensam man som ger sig ut på äventyr där han möter kvinnor, sprit och sång och det skulle lätt kunna ha blivit patetiskt, men det blir det inte. Det blir bara lågmält berättande

Talet tre brukar vara magiskt, eller i alla fall innebära något särskilt och går också som ett tema i Norwegian Wood. Först är det Toru, Naoko och Kizuki. Sedan är det Toru, Naoko och Midori. Efter det är det Toru, Naoko och Reiko. Där är även Toru, Nagasawa och Hatsumi. Talet tre är i kärlek alltid omöjligt; en ska bort. Men om en försvinner så ändras historien, som ett schackspel, där segern är en omöjlighet; och att flytta pjäserna hit och dit fördröjer bara det hela. Berättelsen går fram och tillbaka, på väg mot schack matt.

Jag kommer alltid att förknippa den här resan med den här berättelsen och Norwegian Wood får mig att tänka på kärlek och vad kärlek egentligen  är. Mitt liv är fyllt av den och det blir nästan olycksbådande.

Annonser

5 thoughts on “Norwegian wood

  1. Pingback: Fågeln som vrider upp världen | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s