Home

bild

Det är få böcker jag skulle rekommendera alla att läsa; Kristian Gidlunds I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början är en av dem. Som någon av hans bloggläsare sa ”Du gör världen vackrare” och han gör verkligen det. Det fula, fruktansvärda, som ligger som en mörk skugga över hans liv – cancern – som aldig kan bli vacker, inte ens uthärdlig, men genom sina ord, som är som poesi, och sina vackra tankar och all kärlek han känner för sin familj och livet skapar han ändå något vackert och inspirerande. Han får människor att gråta men han får också människor att göra något annorlunda av sina egna liv. Jag är tacksam föver att det finns sådana människor och jag är tacksam över att jag valde att läsa boken. Jag brukar annars undvika att läsa om alltför sorgliga saker, antar att jag oftast väljer att blunda för det svåra. Men man ska göra tvärtom tror jag; att se sig om och se hur illa det kan vara, det kan få mig att göra bättre av den gåva jag har fått; livet, och jag är oerhört tacksam för att jag får sitta i min soffa, med min son som sover tryggt i sitt rum, med mitt kaffe i favoritmuggen och titta ut över en morgontom gård där dagen gryr; en dag där min älskade kommer med sin barn för en middag med mina föräldrar och en långhelg som väntar med vila och saker som barnen vill göra, med en resa som väntar nästa helg, och en sommar med fler resor och sedan en höst med nya möjligheter… Det är det som är den stora skillnaden; jag har ett liv som väntar och jag kan välja vad jag gör av det; Kristians tid är utmätt och i de värsta stunderna handlar det om att klara av den närmaste timmen. Kroppen blir hans fängelse; från övervakning till fotboja till isoleringscell, oskyldigt dömd, utan möjlighet till omprövning.

När man är 27 finns det fortfarande massor man vill göra. Det finns det när man är 29 också. Och även när man är 40 och 60 och livet ut. Att förstå den ynnest det är att få vara frisk och har ett liv som väntar tror jag det är få friska 27-åringar som gör, det brukar komma med åldern, med sjukdomar och anhöriga som plötsligt försvinner, inser man, ofta alldeles för sent. Varför vänta med att uppfylla sin drömmar? Varför vänta med att ta besluten man vet att man måste ta? Varför jobba för mycket och oroa sig för saker som egentigen inte betyder något?

Jag håller mig vid liv tack vare familjens tålamod – deras styrka är trollväsen ur den svenska urskogen. Jag håller mig vid liv tack vare vänners och okändas omtanke. Jag håller mig vid liv tack vare magiskt sex, tack vare vackra böcker, tack vare hästarnas kraft, tack vare The Black Keys i somras före infernot. Spelningen blev som ett startskott mot upploppet. Den sista sträckan. Det är glädjen över detta som håller mig vid liv, ett tag till. Och närheten till mig själv. För den får jag inte tappa bort i det här kaoset. Får inte glömma bort vem jag är, nu när jag behöver mig själv mer än någonsin.

Så; familj och vänner, kärlek och närhet, andliga och fysiska intressen, musik och kontakt med sig själv – detta är vad som väsentligt i livet. Ingenstans läser jag arbete, pengar, status, karriär, makt – aktiviteter som alltför många håller sig upptagna med. Världen skulle kunna se annorlunda ut, om vi ville.

 

Annonser

2 thoughts on “I kroppen min

  1. Vad jag älskar den boken! Jag läste bloggen först och köpte sen boken. Mitt i det svarta skriver han så vackert om livet, att det känns meningsfullt.
    Ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s