Home

otsuka               otsuka2

Vi hade inte ens lyckats läsa samma bok, upptäckte vi när vi glada i hågen plockade fram det vi hade läst på resturangen vi hade bestämt att träffas på efter jobbet hahaha 🙂 Tja, en bokcirkel kan ju inte starta perfekt, att två dagar innan stressat bläddra igenom flödet på Messenger för att hitta titeln funkade tydligen inte för vissa 😉 Själv började jag hela fem dagar innan men jag visste ju att Julie Otsukas Vi kom över havet var tunn, jag hade redan blädderläst ett par kapitel hos min mamma. Den boken är tydligen populär i diskussionsgrupper. Förutom min mamma så har även min kollega diskuterat den i sin bokcirkel. Jag kan förstå varför; det är en bok av en kvinna, om kvinnor och därmed även för kvinnor, tyvärr. Och det är kvinnor som är med i bokcirklar.

Vi kom över havet. Vi råkar ut för följande. Detta händer oss. Vi har det så här. Eller så här. Vi har det också så här. Och några av oss har det så här. Det är ungefär så boken är uppbyggd, det ges en massa historier om olika öden som tillsammans bildar ett kvinnokollektiv, i det här fallet så är det de japanska ”postorderbrudarna” som kom till Amerika i början av 1900-talet. Jag gillar den engelska titeln bättre The Buddha in the Attic som berättar en historia, som ingen som har läst boken som jag pratat med, känner till – den misär och rasism och etniska utrensning som landet USA är ansvarig för i kölvattnet på Pearl Harbor.

Jag ligger hemma i min varma, rena lägenhet med alla bekvämligheter, i min säng och läser. I rummet bredvid sitter min son och pratar på Skype med sin kusin. De skrattar och deras enda bekymmer just då är vem som fajtas och bygger bäst i den virtuella värld de befinner sig. Vi har ätit en god nyttig middag. Jag kan köpa det han behöver och egentligen behöver han ingenting, han har redan allt. Jag kan ge mitt barn trygghet. Om jag vill kan jag träffa mannen jag älskar. Han är en god människa som aldrig skulle göra något mot min vilja och jag är fri att själv bestämma hur jag vill leva mitt liv. När jag kommer hem från mitt arbete har jag fortfarande kraft att leva och jag kan välja att krypa ner ensam i sängen med en kopp te och ett fat kakor och bara läsa, för att jag njuter av det. Jag känner en djup tacksamhet för hur bra jag, som kvinna, har det.

Kvinnorna kommer från fattiga byar med hårt slit på risfält till en båt som ska ta dem över havet till en bättre värld. Under veckor på båten, långt nere under däck, uthärdar de sjösjuka, smuts, tristess, saknad efter hem och familj för att slutligen komma fram till män som inte alls är vad de gett sig ut för att vara. Otsuka skildrar mycket gripande hur vi hade det första natten. De tog oss innan vi var redo, och vi slutade inte blöda på tre dagar. De tog oss med våra vita sidenkimonor hopsnodda högt ovanför våra huvuden och vi var säkra på att vi skulle dö. Jag trodde jag skulle kvävas. De tog oss girigt, hungrigt, som om de hade väntat i tusen och ett år på att få ta oss. De tog oss trots att vi fortfarande var illamående efter båtresan och marken ännu inte hade slutat gunga under våra fötter. I San Fransisco väntade samma fält, fast grönsaker i stället för ris, samma fattiga liv i små smutsiga plåtskjul.

Jag kommer att tänka på de svenska män som åker till Thailand och är ”jätterika” på sin semester och när frun kommer till Sverige visar det sig att han bor i något avfolkningssamhälle och lever på sjukpenning. Kvinnojourerna har visst en hel del att göra med just kvinnor från Thailand.

Men av oss tre som hade läst boken var vi inte helt överens om det var en tragisk skildring eller inte. Hon såg fler positiva historier i vi:et än jag. Nu när jag bläddrar lite i boken så ser jag en hel del kursiverade meningar i jag-form. Jag undrar om de hör till den kvinnas historia som berättas i nästa bok; När kejsaren var gudomlig som jag håller på att läsa just nu. Alla säger att böckerna kommer i två-pack och det är ju genialiskt. Deporteringen fick mig att tänka på Förintelsen, samma tåg, samma ovissa öde, samma läger och som vanligt, existerar problemet fortfarande; som Anneli Jordahl skriver i Svd i recensionen av När kejsaren var gudomlig; den här gången är det Stora Mäktiga Landet, efter 11 september, på jakt efter terroristerna från Mellanöstern…

Annonser

3 thoughts on “The Buddha in the Attic

  1. Många intressanta tankar. Jag gillade ”Vi kom över havet” men visst tar det ett tag att komma in i språk och stil. Jag hade väldigt svårt för vissa delar där jag tycker att vi-formen blir för opersonlig.

  2. Pingback: Sverige – en (o)besvarad kärleks-historia | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s