Home

paris

Det är inte var dag jag läser en Nobelpristagare, det är nästan aldrig faktiskt måste jag erkänna. Det första som händer när Nobelpriset offentliggörs är inte att jag för mig själv tänker ”Äntligen!” utan ”Vem sjutton är det??” Det andra som händer är att jag ser böckerna i bokhandeln och hör mina litterära kollegor prata om författaren och jag tänker att ”Nu borde jag verkligen…” Det tredje som händer är ingenting. Det har inte hänt något sedan Toni Morrisson fick Nobelpriset 1993 (tvingas kolla upp årtalet) och jag fick Älskade i julklapp av min pappa. Jag hoppas att jag åtminstone försökte läsa den.

Men nu ser du, fick jag låna Patrick Modianos Nätternas gräs av en kollega och eftersom handlingen skulle utspela sig i Paris så blev jag riktigt lockad. Och det känns bra att sitta på bussen med en nobelpristagare i handen i stället för med min iphone 😉

Jag försvinner in i minnenas värld.

Det är magiskt. Jag läser om Jean som reser tillbaka i tiden till när han var ung student i Paris och kär i ”Dannie”. Han vandrar gatorna upp och ner och läser i sin gamla anteckningsbok för att få klarhet i vad som egentligen hände. Man förstår att någonting hemskt har hänt för Dannie försvann. Men det är ingen kriminalhistoria (tack gode Gud 😉 ) utan ett sökande i hans eget inre efter minnena. Vad var det som hände egentligen?

Minnen förvanskas och till slut går det nästan inte att veta vad som är verklighet och vad som är fantasi. Hela tiden lurar glömskan att ta över.

Jag förflyttas till 60-talets Paris och det blir som en svartvit film som rullar upp framför mig och jag läser de vackra namnen på gatorna, metrostationerna och torgen. Jag är plötsligt tillbaka i min sena tonår när jag lockades av Paris och min längtan efter att få vara en del av staden fick mig att flytta dit efter gymnasiet. Det är sällan jag tänker på Paris. Det är så länge sedan. Men Modiano fick mig att googla på ”Hopital Saint Louis” (området där jag bodde) ”Goncourt” (närmsta metro) och ”Place de la Republique” (plats jag ofta gick förbi) och döm om min fasa när jag knappt kände igen mig. Skulle jag åka tillbaka till Paris skulle jag nog vandra runt som en vålnad som varken skulle hitta eller känna igen mig. Men jag vill inte att minnena ska försvinna, det var ändå ett år av mitt liv – det kanske är dags att åka tillbaka och komma ihåg..?

Kan det vara denna förmåga att få läsaren själv att drömma sig bort i sin egen levnadshistoria som är Modianos storhet? Kan det vara detta som gör att människor också lovprisar Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”? Då har jag något att göra på hemmet med tanke på de sju tegelstenstjocka banden. En nödvändig faktor måste vara läsarens ålder, det måste finnas en ordentlig tidsperiod att blicka tillbaka till och nu har jag ju faktiskt tjugo egna vuxna år att grunna över 😉

Annonser

5 thoughts on “Vilse bland minnena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s