Home

jenin

Att ligga på en tropisk paradisstrand och läsa Susan Abulhawas Morgon i Jenin känns nästan oförskämt. Jag är på lyxsemester. Handlingen i boken utspelar sig i Palestinas flyktingläger – där en högsta önskan kan vara ”Att sitta vid havet. Bara sitta, jag kan inte simma.” Jag kan gå ner och svalka mig när jag vill. Jag kan simma. Min son kan simma.

Livet ser väldigt olika ut i olika delar av världen.

I början av boken finns ett släktträd och det är nog bra om man tar sig en titt då och då på detta för att hålla isär de olika personerna. Sånt orkar jag sällan göra, jag vill bara kunna läsa. Man får i alla fall följa familjen Abulhejas öde från olika berättarperspektiv under tre generationer.

Palestina/Israel – det förlovade landet dit all världens judar är välkomna, som kompensation för andra världskrigets judeutrotelse.  Det är bara det att på marken där bosättarna är välkomna bor redan människor – människor som har bott där i generationer. Dessa människor ska kompensera européernas krigsförbrytelser genom att donera sina hem till främlingar. Och nya ohyggliga grymheter begås, i religionens/folkgruppens namn. Det är så sjukt att det blir absurt.

Jag tittar på mitt barn som badar i det turkosblå vattnet från min sarong jag placerat i skuggan av en kokospalm.

Åren går och världen blundar. Det var inte länge sedan tidningarna och TV fylldes av krigsscener från Gaza, men nu är det tyst igen. Barn växer upp i ”flyktingläger” – permanenta städer med trångboddhet, sanitär olägenhet, varubrist och brist på rörelsefrihet som begränsar generationer. Barnen i flyktinglägren blir vuxna och får egna barn som inte vet om något annat. De får inte lära sig att simma. En och annan blir förstås självmordsbombare. Desperation föder desperation.

Jag såg en glimt av landet när jag var där förra vintern, men som turist i Tel Aviv så bländas man lätt av ytan och föreställningarna man har sedan innan. Jag kan sitta och prata på engelska med en fullbeväpnad israelisk soldat på bussen, en soldat på väg till någon av gränsposteringarna. Samma soldat som utan att blinka dödar ett barn i Abulhawas roman. Soldaten är bara en vanlig ung man på väg till ett påtvingat jobb. Han säger att han är ”sniper” – en sådan som skjuter ner på långt avstånd. Han är väldigt trevlig.

Det finns flera kärlekshistorier i romanen och de kan förklara dess popularitet. Människor vill läsa om fantastiska kärlekar, gärna med förhinder. Inga halvljumma historier här inte och flera par i boken vet direkt när de träffas att det är menat. Kanske är det en del av kulturen, så ser livet i landet ut; man träffas, man får barn och lever hela livet tillsammans. Kanske blir livet extra intensivt när man vet att det hänger på en skör tråd. Alldeles för många karaktärer i boken dör, det blir nästan övermäktigt för mig som läsare att ta till mig.

Krig går inte att ta till sig.

Annonser

5 thoughts on “Morgon i Jenin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s