Home

svensk

Jag har jagat den i över tio år, svenskheten, försökt förklara vad som är typiskt svenskt och ibland känt att jag träffat mitt i prick; det där är typiskt svenskt och känt mig nöjd. Jag som är blond och född i Sverige borde ju veta hur det ska vara 😉 men jag vet varken ut eller in längre och studenterna tittar hoppfullt på mig när de frågar om något är typiskt svenskt. Jag måste säga jaaaa och sen tillägga att förresten nääää, inte alla svenskar gör så, inte jag när de frågar om jag äter knäckebröd, tillbringar varje ledig stund i skogen, sjunger snapsvisor, delar upp notan på öret, säger tack för senast, inte hälsar på mina grannar eller älskar allt som är lagom, så som kurslitteraturens svenskar gör. Jag har levt för många år med män som inte är födda i Sverige; chilenare, serb och nu turk. Jag har jobbat för många år i mångkulturella förorter och för många år med invandrare som är nybörjare i svenska.

Jag har dock inte jagat lika effektivt som Qaisar Mahmood, som åker 900 mil på sin motorcykel genom Sverige för att ta reda på vad som är typiskt svenskt i Jakten på svenskheten. Ingenstans känner han sig riktigt hemma; jo på sin motorcykel i alldeles för hög hastighet och med musiken dunkande i öronen. Hans bakgrund från Pakistan ställer till hinder och han refererar hela tiden till utseendet. På honom syns det att han inte är svensk. Och exakt samma resonemang har jag hört hundra gånger förut, att man blir bemött annorlunda på grund av sitt utseende och så är det. Punkt. Fast jag kommer aldrig få veta hur. Han kommer heller aldrig att få veta hur det är att bli behandlad som kvinna. Han är man, punkt. Men kanske är det som han själv skriver; han är en integrationsmaskot som har gjort karriär på fina myndigheter och institutioner som Riksrevisionen, Integrationsverket, Regeringskansliet och på Svenska Kommunförbundet. En statsvetares våta dröm vad gäller karriär. På alla positioner är hans bakgrund en tillgång; alla statliga arbetsplatser strävar efter en kulturell mångfald. I övriga livet så saknas det någonting; svenskheten.

Läromedlen på sfi och i svenska som andraspråk/främmande språk är fulla med berättelser om svensk midsommar, Allemansrätten, kräftskiva och om Alfred Nobel och Astrid Lindgren. Jag visar film om Dalarna där de röda stugorna ligger vackert i skogen vid vattnet. Dalahästar, folkdräkter och midsommarstång. Sång, dans och snapsvisor. Jo tjena, jag kan knappt Helan går och jag hatar svensk midsommar. En minnesvärd mardröm var när jag befann mig på en skärgårdsö ett dygn med en väninna och hennes väninna med familj och deras vänner och det var hela kittet liksom. Det värsta var inte sillen, potatisen, kransarna i håret och fyllan som gjorde folk ”sociala” efter ett par timmar; det värsta var konformiteten – människor i ungefär samma ålder, samma bakgrund, samma sätt att prata. Där blev det uppenbart att jag inte hörde in, särskilt när det blev dags att öppna sånghäftena och dansa runt stången. Qaisar skriver en hel del om skillnader mellan storstäder och landsbygd, även om det här inte kan sägas vara landsbygd – utan sommarställe för stadsbor, där det anses charmigt att gå på utedass och duscha i kallvatten.

Ett återkommande samtalsämne mellan mig och min reseväninna är just vad som definierar svenskheten. Hon själv är uppvuxen i Sverige men med föräldrar från två olika länder. Hon brukar prata om det socialiserade umgänget och hon sätter huvudet på spiken; här har vi sånghäftena (man behöver inte prata, det öppnar upp som Qaisar skriver) och här har vi också bordplaceringarna och alla tal på ett bröllop/40-årsfest/personalfest. Det känns skönt och tryggt för en svensk att någon annan planerat kvällen, det går inte att bara vara spontan och hugga in på en buffé, sätta sig var man vill och höja musiken och dansa när man känner för det. Jag har suttit mig igenom bröllopsmiddagar på fem timmar. Danslusten är som bortblåst och ögonlocken håller på att falla ner och jag orkar inte ens lyssna till talen. Återigen är jag outsidern fast jag inte borde det. Han diskuterar också om utanförskapet är något självvalt; kanske är det så. Men det är lätt för mig att säga som inte är mörkhårig.

Vi brukar också roa oss med att hitta igen svenskarna utomlands, det är nästan lättare. Det borde jag tipsa Mamhmood Qaisar om 😉 Definitionen ”svenskheten” sitter absolut i utseendet (blond, ljus, lång enligt boken) men definitivt i sättet att röra sig. Mannen har ofta något försiktigt över sig, hans auktoritet är inte lika självklar som i många andra länder. Kvinnan däremot är manhaftig och mindre feminin än kvinnor i t. ex södra Europa eller Mellanöstern. Det går alltid att titta på skorna om man tvekar; fotriktigt, rejält och ofta misskött. I vilket annat land skulle till exempel träskor och gummistövlar vara trendigt?!

Mahmood Qaisars bok Jakten på svenskheten är genial, fast egentligen ger den inga svar överhuvudtaget, men det behöver böcker inte ge; det viktigaste är att den väcker tankar och får igång de egna tankeprocesserna. Hans beskrivningar är glasklara och ibland så komiska; jag är där… Som i avsnittet om surdegsklassen ”Kännetecknande för dessa personer är att de är högskoleutbildade och jobbar med media eller inom tjänstesektorn. Allt de gör intellektualiseras och analyseras oavsett om de dansar lindy hop , bakar surdegsbröd eller läser böcker skapar de ett teoretiskt ramverk kring sitt intresse. Och helst ska teoritiserandet kommuniceras i realtid via Twitter, forulerat med 140 fyndiga tecken. Man uttrycker sin avsky mot konsumtionssamhället, samtidigt som den senaste  Iphone-modellen ligger tryggt i byxfickan. Man källsorterar , har kompost i trädgården, röstar  troligtvis på Miljöpartiet och är för trängselskatt, trots att man har en bensinslukande Audi. De tre fyra årliga utlandssemestrarna, då man flyger någonstans för att vila upp sig, tär tusen gånger mer på naturen än vad kompostering och källsortering gör nytta från miljösynpunkt. Politiska sympatier och andra åsikter används för att stärka det personliga varumärket och behöver inte nödvändigtvis ha kopplingar till den egna livsstilen /…/ människor som man hittar i vissa delar av Stockholms innerstad och i närförorterna Årsta, Midsommarkransen och Aspudden /…/ Det är nog i umgänget med dessa ”tillåtande” och ”toleranta” människor som jag upplever mest utanförskap”. Jag kan bara säga att jag håller med. Hellre obekväma åsikter som kommuniceras rakt ut än tillrättalagt falskt jäkla spel.

Min jakt fortsätter, dags att göra sig i ordning för ännu en dag i vuxenutbildningens tjänst 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s