Home

jag i klänning

Det finns en bok som heter så, av Daniel Pennac; om lusten att läsa och jag undrar om jag inte kan ha tvingats läsa den på någon av skolorna jag jobbat och jag minns att jag tyckte att varje svensklärare borde läsa den. Jag kanske borde läsa om den. Jag kanske borde börja jobba med ungdomar igen. Men det är inte på läsning och hur man ska locka ungdomar att läsa som jag tänker på nu.

Mitt liv är som en roman. Hennes liv är som en roman. Och hennes liv är som en roman. Allas liv kan vara roman om man bara berättar.

Jag läser saker som ruskar om mig, som till exempel igår; en facebookuppdatering från en av mina vänner, numera bekanta, som berättar att hon åkt ambulans från jobbet på grund av njurproblem och smärta och hur hon tvingar sig själv att vara hemma en eftermiddag, en förmiddag, tar massa smärtstillande och försöker gå tillbaka till jobbet (som svensklärare) men tvingas stanna hemma och har lika ont över att de stackars eleverna inte får sina lektioner, eller planeringen följs, som av den fysiska smärtan. Det var inte länge sedan jag läste Diagnos duktig och reflekterade över hur absurt det kan bli. Just den romanen är ganska förutsägbar; det finns bara ett sätt som det kan sluta på om man inte drastiskt förändrar saker och ting.

Sedan har jag en annan roman i närheten av mig, i och för sig i periferin. Det är en sådan där fantastisk hemlig kärlekshistoria med massa klassiska förhinder och det är fascinerande hur kärleken hittar alla de där beskrivningarna som känns så klichéartade när man inte är där själv. Jag läser och förundras och gläds för hennes skull. Hur den romanen ska sluta är hon redan själv inne på och jag säger ingenting. Det blir som det blir.

I klassrummet häromveckan, på knagglig svenska, fick jag höra historien om hur hennes liv som åklagare på narkotikaavdelningen i Colombia drastiskt förändrades när hon och hennes kollega gjorde ett av de största narkotikabeslagen i landets historia. Hennes kollega kom tillbaka i plastpåse, i delar, till kontoret. Min elev fick på en vecka vänja sig vid tanken på att lämna landet och börja om på nytt. I Sverige. På SFI. Men efter ett år här har hon träffat kärleken och sent i livet fått ett barn.

Livet kan alltså ta oväntade vändningar och ingenting är bättre, eller värre, än verkligheten. Som en roman.

15 thoughts on “Som en roman

  1. Pingback: Som en roman? | Absolut ointressant

  2. När jag beskriver mitt liv för andra så låter det som en otrolig historia. Fast eftersom jag själv är i det så känns det inte roman-aktigt alls.

    Vardagen med två tonårsungar, två luddtussar och ett sjukt ex kör ju på oavsett jag berättar historier eller ej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s