Home

bild 2

Bara titeln är fel. ‘folk’ är singular, ett-ord. ‘Rädda’ är plural– eller bestämdformen. Fast ‘rädd’ funkar inte med ett-ord. Det är mycket som inte fungerar, som är ett inte i Shani Boianjius debutroman Det eviga folket är inte rädda. Detta är en mycket intressant bok, men också väldigt skum. Den spårar ur på slutet.

Ett av mina starkaste minnen från Israel var när jag och min väninna tog bussen från Tel Aviv till Jerusalem. När vi skulle gå in på busstationen visiterades vi, man tittade i våra handväskor. Väl inne fanns skyltar om att det inte var tillåtet med vapen. Överallt stod grönklädda ungdomar (i mina ögon var de tonåringar men de hade kanske fyllt 20, i bästa fall) med automatvapen och väntade på bussar som skulle ta dem till och från sina förband. En ung man började prata med oss på bussen. Vi fick veta att han var 22 år och ”sniper” och gillade techno och när han var klar med värnplikten skulle han åka till Thailand, till Koh Phangan och gå på Full Moon Party och bli hög. Det var det bästa med livet tyckte han, att bli hög. Sedan var det plötsligt dags för honom att sova och då hörde vi ”klick-klick”. ?!? Skulle han sova med laddat vapen??! ”If the enemy comes” förklarade han. ”How do you know if it’s the enemy if you sleep?” frågade vi. ”I will sleep with one eye open”. Jag och min väninna tittade på varandra och insåg det absurda i att sitta bredvid en snubbe som kunde drömma mardrömmar, vakna och skjuta på ”fienden” med sitt automatvapen när som helst… Vi däremot, två 40-åriga turistkvinnor från Sverige, hade noggrant blivit visiterade innan bussresan. Det var absurt. Det är mycket som är absurt i Israel.

I boken får man följa Yael, Avishag och Lea när de gör sin värnplikt, som alla andra israeliska ungdomar. Och ungdomar är ungdomar, det blir så tydligt i boken. Det är bara det att här ska de vara soldater med soldaters befogenheter. I det här fallet betyder det gränspostering och kontroll av palestinier eller gränspostering i ett vakttorn som vetter mot Egypten. De har svårt att vänja sig vid livet som soldater.

”Jag var också tvungen att se till att de inte bar några vapen eller tänkte spränga sina kroppar. Vi var där för att lägga märke till det myndigheterna ville att vi skulle lägga märke till, faror, men jag brukade ändå bara lägga märke till det jag råkade lägga märke till. Det här berodde på att jag inte kunde förstå att jag var soldat. Jag trodde att jag fortfarande var en människa”.

12 timmar på en stol för att stirra på en telefon. 8 timmar vid en husvägg för att titta på ett stängsel. 10 timmar i ett hus för att titta på en gräns med kikare två kilometer bort. Hur fördriver man tiden? Man skulle enkelt kunna säga att man blir galen. Man utsätter andra för sadistiska saker och man blir själv en leksak i någon annans sjuka värld. Det simuleras en dödsskjutning. Någon dödas i halsen med kniv. Några spärras in och våldtas. Man får inte glömma att tjejerna är unga. Israels armé består också av både kvinnor och män, blandat och det är ju inte svårt att räkna ut vad som hela tiden ligger i luften. Och om du ligger med rätt person kan du få förmåner.

Hennes roman är inget debattinlägg och det kanske är säkrast att hon säger så, för annars tvingas hon välja sida. Jag tycker dock det blir tydligt att det är just det den är, ett inlägg om hur absurd hela situationen i Israel-Palestina är, eller hur absurt människor beter sig när ett land militärt kontrollerar ett annat. Och det slutar inte med de människor som har gröna uniformer utan det sjuka sprider sig, som ringar på vattnet, mellan generationer och i alla handlingar efter den avslutade värnplikten.

Jag vet inte om det bara är jag som har svårt att hålla isär de tre karaktärerna, men allt blir till ett virrvarr i slutet. Boianjiu har ju fått beröm, särskilt för sitt språk, men litteraturkritiker är en sak och verkligheten en annan 😉 Apropå litteraturkritiker; jag googlar förstås de största tidningarnas recensioner av boken från 2013 när den kom ut och ingen av dem tar upp allt det sjuka som händer i slutet av boken, som ger en konstig bismak när jag läst klart. Beror det på att det är för osmakligt att läsa till frukostkaffet eller har recensenterna inte orkat läsa klart boken..?

Ett som är säkert är i alla fall att ingen av dem (inte recensenterna då 😉 ) är rädda för att dö.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s