Home

born

Den frågan ställer sig författaren Christopher McDougall i den omtalade boken Born to run. Jakten på löpningens själ och jag kan bara instämma med alla kritiker och prisutdelare, det är en fantastisk bok som är både roman, reportage, biografi, psykologi- och självhjälpsbok och en etnologisk studie samtidigt men viktigast av allt, den ger mig lust att springa mer och mer och längre och längre!

När jag läser den, i Italien på semester, har jag inte sprungit så lite på över ett år; jag tar bara korta rundor varannan dag. Det är varmt och jag vill hinna med allt annat men nu när jag är tillbaka ska jag återgå till mina vanor och jag visste att jag hade rätt (en underbar känsla! 😉 ) löpning är lyckopillret och nyckeln till hälsa och harmoni! Tack Maria för att jag sprängde milgränsen och för lånet av boken!

Människan är gjord för att springa och att springa förändrar livet! Där är dock inte McDougall i början av boken; han frågar sig mer hur det är möjligt att klara av att springa på grund av skadorna löpning orsakar och jag känner igen problemen. I facebookgruppen ”Springande tjejer” är det ständiga diskussioner kring ”löparknä”, ”benhinneproblem”, ”hälsporre” och andra mer eller mindre odefinierbara skador. McDougall frågar sig själv och går till vetenskapen, människan kan ju inte vara gjord för att springa när hennes kropp inte tål belastningen?!

Resten av boken kan sedan sammanfattas med att ”om du tar av dig de dyra superduperdämpade löparskorna av senaste modell så kommer du bli av med de flesta besvären”. Barfotalöparna är i det här fallet tarahumarafolket i Mexiko som springer otroligt långt i enkla lädersandaler. Detta är ju inte precis vad sportjättarna vill höra och tydligen stämdes han av Nike, hur det gick har jag inte hunnit att ta reda på.

Han skriver om den otroliga löparglädjen och sammanhållningen mellan långdistanslöparna. Jag trodde Marathon var långt, men det klart, när till och med JAG tar mig runt måste det ju finnas svårare distanser 😉 Tydligen så finns det 100 km-lopp och lopp som pågår i flera dygn. Det finns lopp i öknen och i bergen, allt för att pressa löparen att ge ännu lite till. Det är absurt och fascinerande att läsa om människorna som genomför dessa lopp, plågar sig igenom skulle vissa säga, men jag vet att ingen skulle springa så långt om det vore en plåga.

Jag ser det i ansiktena och i kropparna på människor som springer långt, det är en lycka (och enligt McDougall ett mänskligt behov) att få röra sig långt och länge. Mitt liv har i alla fall förändrats sedan jag började springa längre.

Och det kanske är dags att testa de där tåskorna. Och det är definitivt dags att anmäla sig till Stockholm Marathon 2015! Men först Midnattsloppet och Stockholm halvmarathon.

Det är ingen slump att vi löpare blir fler och fler. Born to run.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s