Home

 

Bild

Jag slår inte upp vad ordet ”vittre” betyder innan jag börjar läsa och ganska snart får jag förklaringen ”vittre… av en massa fragment… som inte passade ihop någon enda gång”. ”Vittre” av ”söndervittrat”.

Saker och ting har inte riktigt passat ihop, det har blivit som det har blivit. Som ofta. Som för mig.

Jag gillar formen; händelser beskrivs rakt upp och ner och det är än barnets upplevelse, än den vuxnas. Som tankar i huvudet, de kommer och de går, de är inte så strukturerade. Små detaljer som bara ett barn lägger märke till och utan värderande, analyserande adjektiv. I boken finns också dikter, både av Pia Kocaharzem/Isaksson och av gästpoeten Johan Peter Gister. Jag har dock svårt för att ta till mig dikter, det har jag alltid haft, så jag skummar bara igenom dem. 

Jag känner inte Pia K så väl, men vissa saker i boken har hon berättat för mig om och det är få gånger man både får höra och läsa om något. Jag köpte boken av henne för en struntsumma och är du intresserad så skriv i kommentarsfältet så kan jag vidarebefordra till henne. 

Vittre är tankar om familjen, eller längtan efter den. Det är en vuxen kvinnas reflektioner över sina föräldrar och sin barndom. Varför? Det obegripliga som en mamma kan göra, som det tar halva livet att hitta ord för. Ett barn bara känner, en vuxen kan använda logiken och analysera och försöka förstå varför.

Jag tänker också mycket på mina föräldrar, deras betydelse för vem jag är idag, för mina val och handlingar. Kanske borde jag också skriva ner mina barndomsminnen, kanske skulle min son vilja läsa när han är vuxen och har fått egna barn och börjar fundera på varför hans liv ser ut som det gör… Jag önskar ibland att jag visste mer om mina föräldrar och jag tänker ofta att jag ska fråga. När vi väl ses kommer det annat emellan. ”Lyckliga alla dom, som kan kommunicera med varandra! Som lärt sig av sina föräldrar, att kommunicera och vara trygga med varandra! Som lärt sig av sina föräldrar…” skriver Pia K och jag håller med. Jag oroar mig ibland för att inte kunna bryta mönster, att inte kunna ge nog eftersom jag själv inte fått nog. Det lär ju visa sig.

Hon skriver om avsked, att gång på gång ta avsked av människor; av älskade och vänner. Hur lång tid tar det att bli fri? Hur lång tid tar det att hitta hem, sig själv? Styr vi själva över våra liv eller är det andra faktorer som styr?

När jag läser saker jag själv skulle kunna ha tänkt. Det finns ingenting som heter slump. Längtan efter Indien och någon som kan bjuda henne dit. Mannen på bokmässan ”Han sa, att allt är förutbestämt. Han sa, att vi levt många liv och att vi återkommer till problemen i tidigare liv i vårt nuvarande liv… och att vi får fortsätta att kämpa med problemen, tills vi löst dem. Det är det som kallas karma.” Själv mötte jag en främling på en strand i Tel Aviv; han kom fram från ingenstans och pratade om min aura och att jag måste skriva. Ibland betyder några minuter mer än flera år. Han sa också att jag måste skriva varje dag, och jag märker ju nu, när jag har låtit bli i ett par veckor, hur långsamt orden kommer till mig.

Vittre påminner mig om mina favoritförfattare: Kerstin Thorvall och Carina Rydberg; brutalt självutlämnande och äkta. Livet är för kort för att inte gå rakt på sak.

 

 

Annonser

7 thoughts on “Vittre

  1. Jag är inte helt säker på att män (tänker på nino om 20 år) tänker på såna saker. Jag har inte hört många män reflektera över deras barndom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s