Home

paradise now

En svensk översättning skulle kunna bli ”Paradiset väntar” eller ”Dags för paradiset” – ”Paradiset NU” fungerar inte riktigt även om det är just paradiset som hägrar i filmen Paradise now regisserad av Hany Abu-Assad . Männen i kostym på bilden ser ut som två frireligiösa dörrknackare, eller som någon säger i filmen ”israeliska bosättare”. Said och Khaled är långt ifrån israeler – de är palestinier; två unga män av en halv miljon palestinier som lever på undantag på västbanken. Jag undrar vad de är på pappret; solklart är i alla fall att de inte har rätt att lämna området eller bli israeliska medborgare med alla dess rättigheter som tillhör varje lyckligt lottad människa; rätten till bostad, utbildning, sjukvård och ett pass att lämna landet med. De är fångar i ett utomhusfängelse.

Filmen skildrar Saids och Khaleds vardag i Palestina och man får se brottstycken av meningslösheten; ett dåligt betalt jobb på en bilskrot och efter jobbet röker de vattenpipa uppe på berget och tittar ut över den trasiga staden. När den utländska kvinnan Suha kommer till bilskroten och blir förälskad i Said så blir det uppenbart hur olika deras liv ser ut. Hon frågar vilken sorts filmer han gillar och han förstår inte frågan. Han har bara varit på bio en gång och det var när biografen brändes upp som hämnd för israelernas ockupation.

Said och Khaled är med i en motståndsrörelse och plötsligt är det deras tur att ”få äran” att bli självmordsbombare – därav titeln ”Paradise now” och de har ett dygn på sig att förbereda sig och i förberedelserna ingår att bli tvättade, rakade, klippta och klädda i kostym. Den lockige ovårdade Said är inte riktigt samma man kortklippt i kostym. De får ett antal kilo sprängdeg fasttejpat runt sig under skjortorna och sedan intas en sista måltid. Jag blir inte förvånad när det visar sig att de är tretton till bordet – den religiösa liknelsen till Jesus som offrar sig för folket är övertydlig. Nu råkar de vara muslimer och guden som det refereras till är Allah men det är inte religionen som står i fokus i filmen utan människans rätt till ett värdigt liv. Deras martyrtal eller avskedstal spelas in och där förklarar de hur de mycket hellre skulle komma överens med Israel på fredlig väg men att deras kroppar är det enda och sista vapnet som återstår efter att de fråntagits allt annat och det är inte svårt att känna sympati med männen och med palestinierna.

Jag tänker på när jag var i Tel Aviv och hur lite jag såg av palestinierna. Jag tänker på bussresan till Jerusalem när vi samtalade med en 22-årig soldat som skulle till posteringarna som prickskytt. Jag tänker på alla bosättningar vi åkte förbi och jag tänker på de ultraortodoxa judiska kvarteren där vi blev behandlade som paria. Jag tänker också på filmen The flat som jag såg häromdagen; om en israelisk man med tyskt påbrå som berättar om sin sionistiska farmor som samarbetade med nazisterna under andra världskriget med samma mål – alla judar till Palestina. Därav grundproblemet; ett folk ockuperar ett annat med omvärldens godkännande.

Vill man läsa mer om filmen Paradise now och bakgrunden till konflikten i Palestina kan jag rekommendera MERIP:s artikel av Lori Allen. Jag har också skrivit om boken The other side of Israel av Susan Nathan som är en fantastisk skildring av något fruktansvärt.

Vi får aldrig veta om Said och Khaled kommer till paradiset.

 

Annonser

4 thoughts on “Paradise now

  1. Jag är dålig på hur det ligger till med Israel egentligen. Är frågan verkligen så enkel som att det helt plötsligt bestämdes att Israelerna skulle ha ett eget land där? Judarna var i majoritet i Palestina nästan 1400 år, från tiden före kristus till efter. Palestinierna har varit där i ca 500 år. Och i modern tid så har antalet judar varit större än Palestinier sedan mitten av 18-talet.

    Det svåra är att dom inte kan samsas där, utan att dom än i dag känner att det är aningen eller. Att det måste krigas och dödas om saken och där finner jag båda sidor lika usla.

    • Jag borde oxå läsa på mkt bättre men ett som är säkert är att staten Israel utropades 1948 som kompensation för förintelsen och på marken bodde palestinierna som fördrevs och judiska bosättare från alla möjliga länder fick mark i Palestina och just nu så pågår apartheid i det tysta… Sen borde förstås allt lösas på fredlig väg och att kolla 1000 år tillbaka i tiden vinner ingen på… Men d verkar vara en väldigt infekterad fråga med starka ekonomiska intressen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s