Home

Det var länge sedan jag skrattade så mycket när jag såg en film! Och tänker att den här måste jag hyra/köpa och ta med mig när jag går på middag hos min vän. Snubben i videobutiken fick inte ens upp den i sitt register, vilket betyder att den inte finns i Sverige. Hur kan denna fantastiska film inte ha släppts i Sverige?? Den kommer inte upp på någon köpsajt heller när jag googlar och när jag såg den hos en väns vän så fick vi vänta i över en timme innan den hade tankats ner från någon för mig okänd sida och sedan ytterligare en bra stund innan den engelska texten, som laddades ner från en annan sida hade synkroniserats med filmen. Men är det inte fantastiskt att människor tar sig tid att översätta och sedan dela med sig?

Ay lav yu Jessica, eller ”I love you Jessica” som man skulle kunna tro att den heter, handlar om Ibrahim som kommer från en liten, liten turkisk by i östra Turkiet som inte ens finns på kartan. Ingen av byinvånarna är registrerade invånare och det finns varken vatten eller elektricitet och allt hopp ligger på Ibrahim, som efter sin ingenjörsutbildning – han är den första i byn som går på universitetet – ska kunna bli registrerad av staten och rädda byn.

Ibrahim kommer oväntat hem på besök till byn och han möts med jubel av sina föräldrar och åtta syskon. När han droppar bomben att han har blivit kär och ska gifta sig blir de ännu gladare, tills han släpper nästa bomb; kvinnan han älskar heter Jessica och kommer från Colorado, USA. Hon är alltså inte turk och kan inte turkiska. Hur detta är möjligt är det ingen i Ibrahims familj eller by som ens kan föreställa sig.

Det blir så fel som det bara kan bli och när Jessica och hennes föräldrar kommer så blir kulturkrocken som en meteorit som krockat med jorden, alltså total. Det hade kunnat vara vilken liten by i vilket land som helst, till och med Sverige, även om vi gärna vill tro att vi är så beresta och fördomsfria och att vi aldrig skulle bete oss så där!

Vi skrattar åt dem men det vi aldrig tänker på är att om vi byter perspektiv, så skulle ”de” lika gärna kunna skratta åt ”oss”! Nästan varje dag, tack vare mitt jobb på sfi, upptäcker jag något nytt att skratta åt hos ”oss svenskar”.

Hipp hipp sfi – Att bli svensk

Det där med att dela kvitton ner till minsta krona är en sådan där pinsam grej som resten av världen skrattar åt. Jag var på middag igår och när det blev dags att betala skulle alla genast betala sin del, och dessutom med kort, så den stackars servitören fick göra fyra notor av en. När jag går till toaletten ser jag att ytterligare tre bord är upptagna med att räkna ut exakt samma sak.

De flesta av oss är dock hemmablinda – på gott och ont.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s