Home

Bild

Jag är glad att jag inte känner så; jag tänker aldrig att jag inte vill leva. Att livet känns meningslöst? Ja, ibland. Den värsta känslan är när jag tänker på att det finns sju miljarder (och den siffran fick jag googla, jag hade för mig att det var fem) andra individer som lever sina liv precis som jag lever mitt: äter, jobbar, sover, älskar, skriver, tänker, köper, städar och de tusen andra sakerna som jag spenderar tid på. Varför skulle just mina tankar och vad jag gör vara viktigare än någon annans? Myrstackskänslan är ingen rolig känsla, men för det mesta knuffar jag undan den och gläds åt min vardag. Det är de små sakerna som gör livet.

Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva sålde stort när den kom 2009 och hade jag inte läst hennes Ett gott liv hade jag inte införskaffat boken. Jag kan förstå varför den säljer. Människor gillar att gotta sig i människor som har det jobbigt och sedan känna sig sådär förnöjt lyckliga över sina egna ”friskare” liv. Det kanske heller inte finns så många litterära skildringar av bipolära (det vi ofta benämner ‘manodepressiva’) personer men jag tänker direkt på Kerstin Thorvall – hennes otroliga produktivitet och kreativa förmåga men också dödsångest och oförmåga att klara av vardagen.

Det är ett filosofiskt dilemma huruvida man har rätt att ta sitt liv eller inte och Heberlein diskuterar frågan ur olika synvinklar i sin bok utan att leverera något entydigt svar. Även om hon förbereder sitt eget självmord i slutet av boken genom att ta avsked, skriva brev dock krasst medveten om att boken hade sålt ännu bättre om hon hade dött.

Annonser

4 thoughts on “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

  1. Du har ju förstått det där med livet, att det är dom små sakerna i myrstacksvardagen som man ska glädjas åt. Vissa människor går omkring och väntar på att den stora lyckan ska infinna sig och ser inte de små sakerna och deras liv känns meningslöst i väntan.
    Jag som levt med en bipolär man (han älskade boken och den var full av gula understrykningar) tänkte ofta, då, på hur nyanserna saknades. Livet var svart eller orange. Dom små nyanserna av gult, beige, grönt och blått noterades aldrig och det talades oavbrutet om hur meningslöst allt var, att det var bättre att dö.
    Det kanske är något kemiskt i hjärnan som gör att förnöjsamheten försvinner?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s